136
hofsångerska utnämnda hustru sjöng arior ur ”Belägringen af Korint” och ”Oberon” samt tillsammans med hofsångaren Berg en duett ur ”Armide”. Konserten afslutades med ingenting mindre än Beethovens nionde symfoni, som då för första gången hos oss utfördes med slutkören till Schillers ”Lied an die Freude” i Leopolds öfversättning. Detta underverk af en sublim ingifvelse tycks dock hafva varit för svårt för våra dåvarande förmågor, och stor osäkerhet vidlådde utförandet. Sällström kom ej ut med sina solosaker, och Fr. Kinmanson var ej lycklig i sina. Fru Enboms altröst sjöng sopranpartiet och var dessutom indisponerad, och fru Frösslinds sopran hördes ej i altstämman.
En af Scribes bästa komedier, den täcka enaktaren ”Qväkarn och dansösen”, som gafs första gången 7 mars, vann odeladt bifall och kvarstod på repertoaren ända in på 1860-talet. Den handlar om en dansös på modet i London, tillbedd af alla eleganter, men dygdig och i begrepp att gifta sig med en lord. En kväkare, som inkommer i huset, tar henne först för en hertiginna, duar henne på kväkarmanér och tadlar hennes fåfänga. Hon besluter besegra hans kväkarlugn, hvartill mycket bidrager, att han är en vacker karl, och utvecklar hela sitt kvinnliga koketteri, och den starke mannen måste fly. Emellertid har hon själf råkat bli förälskad i honom och får dessutom veta, att han är den okände välgörare, som bekostat hennes uppfostran. Hon förklarar honom nu sin kärlek, och den förvånade lorden återfår sitt giftermålskontrakt. Emilie Högquist var genom sitt utseende, sin figur och sitt smakfulla sätt att kläda
