Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/184

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

178

dock aldrig blifva allt hvad han kunnat blifva, om han tidigare fått börja arbeta på sin utveckling. Efter Hjortsbergs afgång kom ändtligen hans tid, och han uppträdde genast på hösten med rätt mycken framgång i ett par af dennes roller, Frans Bertram i den gamla Kotzebueska dramen ”Brodertvisten” och kommissarien Wallman i ”Bröllopsgåfvan”. ”Efter den förra pjäsens slut”, berättar J. M. Rosén i sina Minnen, ”tackade Hjortsberg med några ord Kinmanson (man vet hvad en sådan tack betyder). Därefter närmar sig Forsberg, teaterns ekonomichef, och vill äfven tacka honom, men afbrytes med orden: Behöfs inte, herr krigsråd. Hjortsberg har tackat mig. Kinmanson måtte tyckt, att han därmed gjort någonting rätt storartadt, ty han tröttnade icke att i skrytsam ton citera dessa märkliga ord för alla människor. Men när han kom till mig, stötte han på patrull, ty jag yttrade min förundran öfver att han icke insåg hur otacksamt, rått och brutalt det svaret var, oberäknadt att det var en insubordination, som borde förskaffat honom arrest.” — Längre fram under spelåret fick Kinmanson äfven öfvertaga Hjortsbergs Fredrik den store i ”Felsheims husar” och hans girigbuk i ”Den föregifna skatten”, hvilka han likaledes utförde särdeles förtjänstfullt. Lars Kinmanson var, såsom en bedömare säger, ”utmärkt i mycket, misslyckad i intet”, men det blir alltid svårt för en aldrig så god aktör, som spelar en roll första gången, att behärska den lika bra som en omtyckt storhet, hvilken utfört samma roll i åratal, och det var en hopplös möda för dessa nya rollinnehafvare att få åskådarna att förgäta minnet af deras nyss afgångna