180
hämnas dig. Efter din död skall man krossa den gryende talangen under tyngden af ditt minne!...”
Åtskilliga af de afskedstagande damernas roller borde med anciennitetens rätt tillfalla Emilie Högquist, om hon förmådde utföra dem, hvilket dock ansågs tämligen tvifvelaktigt, och hon bäfvade själf för ansvaret. Men omständigheterna kommo henne till hjälp. Under de nästförflutna åren hade hon knutit en intim förbindelse med den elegante sir Arthur Bloomfield, attaché vid engelska beskickningen i Stockholm. Genom hans frikostighet sattes hon i tillfälle att under sommaren få verkliggöra sin länge närda önskan att resa till Paris för att studera de därvarande sceniska konstnärerna, framförallt den världsberömda m:lle Mars, och vår publik blef vid hennes återkomst förvånad öfver den snabba utveckling hon vunnit enbart genom denna första studieresa. Hon visade under spelåret med växande framgång en mångsidighet, hvarom man förut svårligen kunnat göra sig en föreställning. Dansösens älskvärda koketteri med kväkaren; den graciösa dansscenen af sömngångerskan Cecile; den ömma tonen i dotterns röst, när hon i ”Sanningsvännen” talar om sin saknade moders bortgång; grefvinnan Orsinas uppblossande vrede; det majestät hvarmed hon förde sig såsom kejsarinnan Sofia; den tokroliga pojkaktighet hon utvecklade som pågen Teodor i ”Felsheims husar”; och så till sist på våren hennes Amalia i ”Fostersonen” och Bertha i ”Stamfrun”, alla dessa skiftande framställningar väckte publikens högljudda bifall, och hon förklarades vara icke blott en vacker aktris, utan också en utmärkt sådan.
