Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/191

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
185

maränger, blanc-manger och frukter tillföll dem, som kunde hugga för sig. De äldre eleverna begagnade sig därvid af styrkans rätt och skuffade undan de yngre, till hvilka Stjernström den tiden hörde. Men då hittade dessa på att, när de starkare kommo inrusande som ett yrväder på scenen och just skulle kasta sig öfver läckerheterna, trampa segrarna på svansen, hvarvid dessa föllo pladask på golfvet och småherrskapet sprang jublande öfver dem och glöko marängerna. Det blef förstås smörj efteråt, men, Gud! hvad de dessförinnan fått smörja det egna kråset! — När parodifarsen ”Iphigenie den andra” uppfördes, voro alla baletteleverna utklädda till dvärgar i säckar, på hvilka stora ansikten voro målade och benen hopbundna vid knäna, så att de kunde bara taga små, små steg, när de kommo intågande två och två i en lång rad efter en lustig marschmelodi. En afton hade Stjernström kommit öfverens med en af kamraterna om ett riktigt äkta tjufpojkstreck. De ställde sig sist i tåget, och just som de hunnit in på scenen, låtsades de snafva och dunkade till de framför dem gående i ryggen. Hela bataljonen föll på näsan alldeles som när man fäller en rad korthus. Det blef en förfärlig oreda inne på scenen, ty de arma stackarna, som lågo och kraflade på golfvet, kunde icke komma upp utan hjälp, eftersom deras ben voro hopbundna. Ett strängt förhör anställdes, men lymlarna hade ju ”snafvat” och lyckades sålunda krångla sig undan straff. — På skräddarverkstaden högst upp i gamla operahusets öfversta våning fanns då en mycket mörkrädd arbetare, som jag vill minnas hette Klum. Stjernström hittade på det hjärtlösa skämtet att