Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/209

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
203

det högre skådespelet. Premiärkvällen applåderade den fullsatta salongen och hurrade af hjärtans grund, men till följe af hvad jag förut sagt, kunde stycket icke vinna den stora allmänhetens bevågenhet, och det försvann också efter sju gånger från repertoaren. — På Burgteatern hade sorgespelet redan vid sitt första framträdande 1817 vunnit en storartad framgång, och den unge diplomaten Olof Nordenfeldt, som samtidigt vistades i Berlin, berättar i bref till en vän, att det där gafs under så stark tillströmning af folk, att det var svårt att erhålla en biljett. ”Det erbjöd för allmänheten ein Lecher-Bissen” — skrifver han. — ”Präktiga dekorationer. Ahnfruns vålnad, ein schauderhaftes Klopfen an der Thür, pistolskott och tjutande vindar. Allt bidragande att uppelda inbillningen. Men stycket har också många sköna ställen.” Martina von Schwerin yttrar i ett af sina bref till Tegnér från 1820, att pjäsen ”är en ganska förnöjsam spökhistoria, hvars förtäljande aldrig kan gå miste att på skinnet åstadkomma den vid dylika berättelser klassiska verkan af hvad fransmännen kalla la chair de poule”.

*

Om den dramatiska scenen någorlunda kunde hållas uppe, var det så mycket bedröfligare ställdt med den lyriska, som dock lofvade att genom Aubers ”Den stumma” (premiär Paris 1828) och Kuhlaus ”Lulu” med den härliga uvertyren (premiär Köpenhamn 1824) skänka scenen nytt lif, men som i stället genom Sällströms och Matilda Fickers sjukdom och Widerbergs sju månaders otjänstbarhet blef nästan