Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/215

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
209

ansåg sig hafva sin tillfredsställelse och sin belöning för dessa år. Få torde de skådespelerskor vara, som under sin konstnärsbana skördat så mycket bifall som Elise Frösslind. Hon var född 1793 och antogs redan som barn till elev. 1811 debuterade hon i ”Cendrillon”, där hon väckte ett utomordentligt uppseende, och af alla människor höjdes till skyarna. Som ett barn såg hon ut, denna lilla Elise Frösslind, så späd, så fin, så utomordentligt graciös, och denna ungdomlighet, denna osökta gratie bibehöll hon ännu i en tämligen framskriden ålder liksom äfven sitt gunstlingskap hos publiken. Mitt minne af denna älskvärda personlighet går tillbaka till senare hälften af 1850-talet då hon ej så sällan besökte min mor, som hon kände sedan ungdomstiden. Hon hade tvenne vovvar, som jämt följde henne. Den mindre var en vacker, långhårig, svartbrun tik, som lydde namnet Bedie och var hennes förtjusning liksom min. De sista åren af sitt lif bosatte hon sig i Göteborg hos sin måg Haglund, grundläggaren af Göta källare. En vårdag 1859 kom hon hem till oss för att taga afsked, innan hon reste. Sedan vi ätit middag, bjöd hon oss på d. v. Mindre teatern för att se ”Romeo och Julia” med konstnärsparet Gustaf och Helfrid Kinmanson i titelrollerna. Det var sista gången jag såg henne. Hon afled 1861.

Operan ”Aline” uppfördes äfven den sista i samma månad på recetten för Hofkapellets pensionskassa, men då med Charlotte Ficker i titelrollen. Hon lyckades rätt bra och utförde särdeles effektfullt glanspunkten i stycket, då hon för S:t Phar, som håller på att somna, sjunger och dansar och dessemellan ger

14 — Svenska teatern VI.