Slutligen förmådde han för kroppslig afmattning ej mera uppträda och dog 18 december 1839 vid kort förut fyllda trettisju år. I hans eldiga, mörka blick, såväl som i hela hans framträdande och spel låg det något romaneskt och lidelsefullt, som oemotståndligt slog an på åskådarna. Max i ”Friskytten” och titelrollen i ”Fra Diavolo” torde ha varit glanspunkterna i hans mästerskap. I synnerhet i den senare rollen står han ännu oupphunnen. Denna genomborrande blick och denna smältande, ljufva stämma voro just ägnade att i den pjäsen förtrolla icke blott den stolta engelska ladyn, utan alla kvinnohjärtan i salongen (se del IV sid. 108).
Julius Günther, som efter Sällström fick öfvertaga Fra Diavolos roll, berättade för mig, att han vid sin debut sagt till Sällström: ”Ja, herre Gud, om jag bara hade herr Sällströms ögon!” hvarpå denne med mycket själfmedvetande svarade: ”Tror herrn inte, att det behöfdes något mera?”
Den 11 maj hade teaterdirektionen den tillfredsställelsen att ånyo kunna uppföra ett svenskt operaverk: ”Frondörerna eller En dag under partistriderna i Paris 1649”, såsom den något långdragna titeln lyder på en historisk komedi med sång i tre akter af Mélesville med musik af Lindblad.
Adolf Fredrik Lindblad var född i Skeninge 1 februari 1801 och i sin ungdom bestämd för handelsyrket. Genom änkeöfverstinnan Malla Silfverstolpes hjälp och beskydd sattes han dock i tillfälle att få ägna sig åt musiken och studera i Berlin, där han
