226
för det fosterländska sinnet är dock denna sångens uppenbarelse, när den återger endast inhemska bilder, sådana de lefva i djupet af Nordens hjärta, med bevarad renhet, oskuld, manlighet, fromhet och allvar, och när dessa lyrans skapelser ännu i våra dagar uppstå såsom folksång i den mening, att de sjungas med samma förkärlek af alla i slott och i hydda. Ett särskildt anspråk på detta samfunds erkännande äga de slutligen, om de, såsom Akademiens stiftare bjöd, göra den svenska sången känd i främmande länder. Svenska akademien har därföre trott sig afbörda en förbindelse i den fosterländska sångens namn, då hon öfverlämnat sin stora medalj i guld till herr Adolf Fredrik Lindblad.” Och då Akademien 1880 låtit prägla hans bild på sin årliga skådepenning, skrifver Karl Rupert Nyblom i sitt äreminne öfver tonskalden, att ”Akademien därmed ingenting annat gör, än att hon på den förevigades graf, om också gräset på denna då ännu icke hunnit grönska många somrar, bekräftar den i allas tankar riktiga dom, som hon fällde redan under hans lifstid, då han stod på höjden af snille och ryktbarhet”. Medaljens åtsida föreställer hans bröstbild, frånsidan en bard, som spelar på sin harpa, med omskriften: Mysteria animas chordæ resonant (Harpans strängar återgifver underbara toner ur själens djup). I afskärningen läses likaledes på latin: Utmärkt genom snille och konst dog han år 1878. Af Musikaliska akademien hade han varit medlem sedan 1831.
