ta’t; det gör så godt ... så godt ...”, därmed menande detsamma som den lifdömde, då han skref : ”Ur mitt blod skall frihetens stamträd uppväxa” — fast Götrek uttryckte sig kanske något tvetydigt. Lindeberg anhöll att blifva afrättad på sin födelsedag 8 november, på hvilket datum äfven drottning Desideria var född, och som tillika är årsdagen af Stockholms blodbad. Hans begäran bifölls, och själasörjaren började bereda honom till döden. Allmänheten var i den högsta spänning. De styrandes afsikt hade emellertid aldrig varit att afrätta Lindeberg, och hans ståndaktighet försatte dem i stort bryderi. Ändtligen hjälpte grefve Lagerbielke konseljen ur klämman genom förslaget, att Karl XIV Johan till åminnelse af sin landstigning i Sverige 20 oktober skulle utfärda ett amnestidekret för politiska förbrytare sedan 1810. Då nu kaptenen envist vägrade att lämna sitt fängelse, hittade man slutligen på att under förevändning af rummets rengöring skicka in till honom några skurkäringar rikligen försedda med ämbar, damborstar, trasor och viskor. Den tappre kaptenen intogs af fasa, när han fick syn på dessa furier i människohamn, som han skydde som pesten. Han störtade hufvudstupa ut i korridoren, dörren slogs ögonblickligen igen efter honom, och Lindeberg var öfverlistad, återskänkt åt friheten — och den blifvande Nya teatern, ty denna sin älsklingstanke öfvergaf han aldrig.
Knappt hade han kommit ut ur fängelset, förrän han ånyo hos konungen anhöll om tillåtelse att få anlägga en teater. Denna skrifvelse, som inlämnades 6 maj 1835, var visserligen undertecknad af den
