244
ursprungligen blifvit inlämnadt till Kungliga teatern, som dock icke vågade gifva det af hänsyn till danska hofvet (hvilka hänsyn äfven förhindrade återupptagandet af stockholmarnas älsklingsopera ”Gustaf Vasa”). Man anmodade då Lagerbielke att retuschera detsamma. Han hittade på att förlägga handlingen till storhertigdömet Milano på 1400-talet under Francesco Sforzas styrelse, hvarpå han lämnade pjäsen till Torsslow, som med den i elfte timmen räddade både teaterns ekonomi och sitt eget anseende. Han gaf rollen med en natur, en hållning, en säkerhet, en genialitet och en finhet i uppfattningen, som han sällan, måhända aldrig till den grad ådagalagt som här. Torsslow hade en svaghet att emellanåt i sina roller efterlikna kända personligheter. Sålunda imiterade han i denna skapelse excellensen Lagerbielke, hvilken fine diplomat i sin tur icke så litet önskade erinra om den i komedien framställde Talleyrand och använde äfven hans sätt att snusa. Glanspunkten i Torsslows framställning lär ha varit slutscenen i fjärde akten, då han stänger in konspiratören Martino i källaren och stoppar nyckeln i fickan. Han tog sig då en pris på det Talleyrand-Lagerbielkeska sättet, och med en listig blick och skalken i mungiporna mumlade han sitt: ”Så där ja! det går bra!”, just som ridån föll. Denna hans berömda, ofta omtalade snusning var ju i själfva verket en oerhörd anakronism, eftersom pjäsen spelade på 1400-talet, dock knappast värre än ”stor”-hertigskapet öfver Milano, som aldrig existerat, till på köpet omgifvet af en alldeles modernt inrättad ministär, där det till och med förekom en sjöminster, ehuru hertigdömet
