Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/253

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
247

sina hufvudroller på det utmärktaste sätt utförda. Sejouren var lysande men kort. Redan efter tre veckor återvände artisterna till Stockholm, där Torsslow öfverlät Djurgårdsteatern till Fredrik Deland och tog själf jämte sin hustru anställning vid Nya teatern. Trots förnyade anbud från Kungliga teatern kvarstod han där ända till 1856. Sedan Anders Lindeberg kullbytterat och teatern 1846 försålts på auktion, hyrdes den af Torsslow på tio år. Såsom sin närmaste man antog han Edvard Stjernström, tills denne 1850 bildade egen trupp och begaf sig af till Finland. Det var på denna scen makarna Torsslows egentliga glansperiod inträffade, då de spelade ”Kung Lear”, ”Lucretia Borgia”, ”Clavigo”, ”Klostret Castro”, ”Ludvig XI”, ”Ringaren i Notre Dame”, m. fl., där de utförde hufvudrollerna och det på ett sådant sätt, att den Mindre teatern, såsom den då kallades, i jämförelse med den Kungliga ovillkorligen måste betraktas såsom den större scenen. Personer, som sett Torsslows framställning af kung Lear och äfven den store italienske tragikern med Guds nåde Ernesto Rossis tolkning af samma roll, ha försäkrat mig, att de ej visste, hvem de skulle sätta högre. 1847 yttrade en åskådare af första uppförandet af det Shakspereska mästerverket på Mindre teatern: ”Oaktadt det var Torsslows recett, var det endast halft hus. Han utförde emellertid rollen så, att, om Shaksperes odödliga ande ännu kunde ha en blick kvar för de jordiska sträfvanden, som en gång voro hans egna, om han kunde se, hur hans innersta andemening af den svenske skådespelaren anas, kännes och uttryckes, skulle han tvifvelsutan till honom