Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/255

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
249

under ett gästspel i Finland uppträdt i denna roll, skref Zakarias Topelius i Helsingfors’ Tidningar juni 1851: ”I onsdags erbjöd Helsingfors’ teater en sällsynt konstnjutning. Man gaf Ludvig XI med hr Torsslow i titelrollen. — — Hr Torsslow står fulländad, beundransvärd i styckets medelpunkt; konungen och människan förstår han att utprägla lika skarpt och sant; man ryser, man beundrar, man lär. Helsingfors’ scen har aldrig sett något mera helgjutet; det är konstens idealiska stämpel tryckt på verkligheten; själfva det ömkliga får däraf sin storhet, och brottet förnekar sig själft med förfärande sanning”. — I ”Klostret Castro”, som gick öfver sjuttio gånger, firade han en mera lättköpt triumf, då han såsom kardinal Montalto kastar kryckan och förställningen och står där som den kraftfulle påfven Sixtus den femte. En lika snillrikt utförd kontrast till dessa figurer var hans älskvärde, hjärtevinnande, oskuldsfulle landtpräst ”Michel Perrin”, som man af misstag gjorde till polisspion, men som genom att tala hjärtats enkla språk till ett par unga konspiratörer räddar förste konsulns lif. ”Torsslow som Perrin” — säger en kritiker — ”tilldömes det högsta pris. Det är intet ögonblick skådespelaren man ser, det är den sannskyldige människan i hela sin okonstlade naturlighet, med sin hjärtliga enfald, sin kristliga lefnadsvishet, sin outtömliga godsinthet jämte denna glädtighet, detta muntra lynne, som är de förenämnda egenskapernas följeslagare och belöning, och som aldrig öfverger honom utom i det ögonblick han upptäcker, att han hade haft det förnedrande uppdraget att tjäna polisen som handtlangare.”