Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

38

offervillighet, hvilket gör att publiken nästan mot sin vilja tvingas att hålla af dem trots deras stora sedefördärf. Komedien, som börjar med att inviga oss i ett kärleksförhållande till en dansös, där sonen är älskaren och fadern den betalande parten, slutar med att en af dem bägge eftertraktad dam (m:ll Lindman) blir förlofvad med grefve Adolf, och hennes bror, den ofvan omtalade löjtnant von Stein, återfinner sin sedan många år förlorade maka (fru Wennbom). Den gamle grefven, som märker att han omsider kommit på öfverblifna kartan, nöjer sig helt filosofiskt med att omfamna sin bedagade syster (fru Åbergsson) i det han utropar: ”Kom i min famn, ma soeur, och låt oss trösta hvarandra med den gamla versen: gammal är du och gammal är jag, men gamla bli ock de unga en dag” — ett tillägg af Lasse Hjortsberg till det Kotzebueska originalet. I en 1827 på trycket utgifven, af H. M. Cornelius verkställd öfversättning af stycket öfverraskas ovillkorligen en i den tyska dramatiken mindre bevandrad läsare af ett uttryck i tredje aktens tredje scen. Gamle grefven frågar sin syster, om de inte skola fara till teatern på aftonen — ”Hvad ger man?” — ”Ringen, af Schröder” — ”Aha! just din egen historia”, utbrister grefvinnan. Saken är den, att Kotzebue i ”Grefvarne Klingsberg” spunnit vidare på ett tema af Ludwig Schröder i dennes nyssnämnda komedi. Å sin sida har Schröder lånat sina figurer från Farquhars engelska skådespel, hvars effektfullaste scener och personer han, med den erfarne teatermannens praktiska blick för hvad som gör sig på scenen, plockat ut och bundit samman med andra af