50
åtföljer de hvita till Port au Prince. Pjäsen hade emellertid en högst förarglig likhet med skalden Teodor Körners likabenämnda drama, som med lysande framgång 1812 gifvits på Burgteatern i Wien, och som han uppkallat efter sin trolofvade, en af Tysklands mest berömda tragiska skådespelerskor, den sköna Antonia Adamberger, för hvilken han äfven skref Helenas roll i ”Zriny” och Hedvig. Lindeberg förklarade i sin tidning, att han visserligen läst Körners stycke, men att han ej funnit det värdt att öfversättas, att han ej kunnat få den öfvertygelsen att Körner var någon stor dramatisk talang, och att han betraktat ämnet ur en högre synpunkt än Körner. Hur är det Vilhelm Erik Svedelius yttrar i sina lefnadsminnen? ”Af all kärlek är egenkärleken den största”. — Kritiken var ganska skarp mot den svenske författaren. Den påstod, att den Körnerska poesin förvandlats till en retorisk deklamation, ömsom sentimental, ömsom skriande, alltid affekterad och platt, och Argus tillägger, att Lindeberg i mulattskan Babekan lyckats skapa en gulbrun Blanka såsom motstycke till den gamla alltför väl bekanta, samt klandrar i synnerhet slutet, hvilket Lindeberg förändrat därhän, att, sedan hjälten i pjäsen nedskjutit sin älskade Toni, och denna nedfallit som död, hon strax därpå till åskådarnas stora förundran står upp igen frisk och sund. ”Denna scen är så misslyckad”, tillägger Argus, ”och af en så löjlig beskaffenhet, att vi knappt begripa, huru det kunnat falla herr Lindeberg in att tillägga den. Och af samma art är allt det öfriga, som herr Lindeberg af egen prosaisk uppfinning lagt in i den Körnerska
