100
som visade hur omtyckt hon var. Ofelia blef jämte Orleanska jungfrun hennes största triumf inom det högre skådespelet, och vid sin sista sorti hyllades hon af långvariga applåder. Hennes framställning var påtagligen en efterbildning, ehuru naturligtvis ur andra eller tredje hand, af den stora Hofburg-tragediennen Julie Rettichs tolkning, som i sin ordning instuderat rollen för Ludwig Tieck, efter hvad personer, som sett bägge artisterna, påstått. Nils Arfwidsson skrifver: "Denna roll, iklädd Emelie Högquists gestalt, fick en betydelse för Shaksperes drama, som den hittills aldrig ägt. Hon var liksom enkom af natur, af inre och yttre daning skapad för Ofelias roll. Hennes höga, smärta figur, röstens veka, beslöjade, men ändock genomträngande klang, finheten och ädelheten i hennes rörelser, behaget i hela hennes skick, hvari hon ej öfverträffats af någon svensk skådespelerska, det sköna, själfulla ögats uttryck af ömhet, svärmeri, sinnesförvirring, den med osviklig estetisk takt beräknade utstyrseln, särdeles i sista scenen — måste göra och gjorde också på åskådare af alla klasser och alla bildningsgrader ett intryck, som ingen scenisk föreställning hos oss i högre grad gjort". — Och då August Blanche 1838 blifvit medarbetare i Freja, säger han, efter att ha klandrat hennes framställning i de första akterna: "Den fjärde akten kom: Ofelia inträdde — det var ej mamsell Högquist, än mindre de tre första akternas Ofelia. Det var Shaksperes Ofelia, sådan han tänkt sig henne, i dess högsta fullkomlighet. Det låg något obeskrifligt rörande i att se, hur skönheten och vansinnet kämpade med hvarandra om de förvirrade
