126
som finnas i min ägo, och hvaraf här meddelas ett faksimile för att visa hennes handstil, lika vårdslös som hon själf. Direktionen gaf denna gång vika för den populära artisten och förnyade hennes engagemang på de gamla villkoren i förhoppning att hon skulle taga detta som en varning och bättra sig. — Emellertid började hennes publikgunst märkbart aftaga under de följande åren, dels på grund af att hennes röst numera icke alltid var hvad den fordom varit, dels på grund af hennes mer och mer framträdande likgiltighet, då hon icke var hågad, hvilket tyvärr inträffade alltför ofta. Dessutom kom man på kansliet underfund med att hon några gånger anmält sig sjuk, utan att vara det. Teaterchefen beslöt nu att göra slag i saken. — På hösten spridde sig ett rykte, att direktionen icke förnyat kontraktet med henne för löpande spelår. Den där tiden ansågs ännu icke en skådespelares, ja, icke ens en primadonnas göranden och låtanden vara af samma vikt som t. ex. störtandet af en ministär eller ett presidentval i Förenta staterna, hvadan tidningarnas dåvarande ringa utrymme alls icke belastades med ett bekräftande eller ett vederläggande af en sådan nyhet. De intresserade höllos sålunda i stark spänning, ehuru flertalet betraktade hela historien som något alldeles otänkbart. Så mycket större blef uppståndelsen, när annonserna förkunnade, att hennes afskedsrecett var utsatt till 17 oktober med "Figaros bröllop" på programmet. Salongen var öfverfull, och ett brusande bifall ljöd henne tillmötes genast vid ridåns uppgång. Förvirrad, nästan snyftande af rörelse kunde hon på en lång stund ej få fram ett ord. Visserligen var
