till presidenten, som då föreslog henne borttagandet ur kontraktet af de ofvannämnda orden samt tillägg af tjänstgöringspengar, d. v. s. 200 rdr för trettio uppträdanden, men däremot en plikt af 100 rdr för hvarje gång hon utan styrkt sjukdom uteblef från tjänstgöring. Hon afslog äfven dessa villkor. Slutligen omtalade hon, att hon ämnat från scenen framföra sitt tack till publiken, som under hennes tjuguåriga teaterbana omfattat henne med så mycken uppmuntran och öfverseende, men att hon af öfverstelöjtnant Backman blifvit förbjuden detta, och hon anhöll att i stället genom Aftonbladet få göra det. Aftonbladet tillade, att det såg ut som om förhållandena från den Pukeska regimen skulle förnyas, då man vet, att Backman kommit på sin plats genom grefve Brahes vänskap och inflytande och nu så godt som enväldigt styrde teatern. — I slutet af januari 1838 önska "några musikälskare" i en insändare, att direktionen ville gå allmänhetens önskningar tillmötes och ställa till rätta det lilla missförstånd, som uppstått i fråga om Widerbergs engagemang. De uppmana äfven henne att icke längre vägra antaga hvad direktionen senast bjudit henne och lofva att ersätta henne resten. Men först i midten af mars gaf hon vika och uppträdde ånyo några gånger.
Emilie Högquist, som under sommaren företagit en andra studieresa till Paris, hvarunder hon gjorde personlig bekantskap med mademoiselle Mars, hvilken omfattade henne med mycken välvilja, återkom till Stockholm 14 oktober och visade sig på scenen
9 — Svenska teatern VII.
