174
Carlos säger Schiller själf, att enhet i stycket saknas, emedan så lång tid förgick mellan påbörjandet och afslutningen af detsamma. I första utkastet var det ämnadt att blifva en satir på prästväldet, därpå ett försvar för passionens rätt gent emot äktenskapet, men till sist ett förhärligande af vänskapen och folkens politiska och religiösa frihet. Prinsen, som i de första akterna är hufvudhjälten, tränges till följe däraf sedan i bakgrunden af Posa. Infantinnan säges i andra akten vara född på nyåret, men i personlistan angifves hon vara tre år, och i fjärde akten både går och talar hon. I andra akten påstår don Carlos, att han aldrig sett en rad af drottningens hand, men i fjärde akten bär han vid sitt hjärta bref från henne. Tragedien uttömmer sitt idéinnehåll mera genom reflexion och retorik än genom handling och blir därför af en tröttande längd. Men snillrikhet finnes i planen, storslagenhet i karaktärsteckningen och en stigande vältalighet i framställningssättet. Schillers djärfva bildspråk och finesser i dialogen voro emellertid alldeles bortfuskade i den dåliga öfversättningen af en notarie Wulff. "Man kunde tro", säger Freja, "att direktionen föredrager den öfversättare, som gör de flesta bockarna såväl för dess medlemmar som — i sitt manuskript". Ingen med den tiden fullt förtrogen hade öfvervakat instuderingen för att riktigt återge det spanska hof, hvars stelhet och dolskhet Schiller så förträffligt skildrat med dess egenheter och lyten. Den största pomp, stelhet, underdånighet och etikett måste iakttagas under sådana scener som i Aranjuez' park, i tronsalen, m. fl. Hvilken mäktig verkan detta kan
