återgaf den med känsla och sanning. Redan tredje gången var det knappt halft hus, oaktadt kungl. preussiske kammarmusikus Friedrich Belcke, föregången af ett stort rykte, mellan pjäserna spelade en af honom för basbasun komponerad fantasi öfver en svensk folkvisa och en tysk melodi. Basunen är väl ett af de mest otacksamma instrument, hvarmed man kan uppträda i ett soloparti. Man förvånades visserligen öfver hans skicklighet att göra löpningar m. m., men det blef ändå i längden något tungfotadt och intresselöst att åhöra.
En repris, som väckte mycken nyfikenhet, var den efter Gustaf III:s plan af Kellgren utarbetade fyraaktsdramen "Drottning Christina", hvilken återuppfördes på Charlotte Eriksons recett 5 juni. Den hade icke varit gifven på sexton år och uppsattes nu med flera nya kostymer och renoverade dekorationer samt baletten arrangerad med så mycken prakt, som teaterns tillgångar medgåfvo. Det blef också nästan fullt hus, trots de förhöjda prisen, och man fick valuta för sina pengar. Först visades en tableau vivant föreställande en scen i Dalarna efter professor Sandbergs tafla med Dahlqvist som Gustaf Vasa, Forssberg som Anders Persson och Jenny Lind som tjänstepigan, hvarvid kören bakom scenen sjöng en dalvisa. Därefter gafs den lilla täcka komedien "Misstroende och list", där recettagerskan visade sig fortfarande vara i besittning af detta behag, denna förfining, denna goda ton, hvari hon var utan rival på vår scen. Slutligen uppfördes det Kellgrenska praktskådespelet, hvars högtidliga alexandriner i sin gammalmodiga rustning föreföllo den tidens publik
