återgifvande af andras verk. Men säkert är, att han var ett violingeni, som världen icke sett många af, och med full rätt sammanställdes han med en Paganini.
Som prof på hans egen uppskattning af sin talang kan följande historia tjäna. Från Stockholm reste han till Köpenhamn, och konung Fredrik VI, som icke ägde ett spår af intresse för musik, ansåg sig likväl tvungen att höra den geniale mannen, och denne kallades således upp på Amalienborgs slott en förmiddag för att spela för de kungliga och deras uppvaktning. Kungen, hvilken som bekant icke hade så lätt för att yttra sig, ansåg sig böra säga något till sin berömde gäst och frågade honom därför: "Hvem har lært dem at spille?" Nu kunde Bull ha svarat, att det ha svensken Lundholm och Ludwig Spohr, men det hade varit för enkelt. "Den som lært mig spille, deres Majestät! Det har Norges ophöjede Natur, de skummende Fosser, de rivende Strömme, de höje snæbedækte Fjelde og de mod Himlen pegende Graner." Kungen blef förargad, svängde sig om på klacken, vände den store virtuosen ryggen och marscherade direkt ur rummet, i det han i dörren sade till grefve Haxthausen: "Det er ju en Nar!" — Men skrået har ju ett stadgadt anseende för att drifva själfkulten till sin högsta potens, och i det afseendet tillhörde Ole Bull de främsta. Och det var kanske icke så underligt med ett lefnadslopp som hans, hvilket den ena stunden lät honom halfdöd af svält medelst ett språng i floden söka få ett slut på armodets elände för att strax därpå göra honom till miljonär. När han såg Europas, Amerikas och
