26
mannen och ungkarlen”, en fransk komedi i tre akter, ett af dessa små litterära foster, som i tusental gå öfver den franska scenen, och åt hvars obetydlighet endast franska skådespelare kunde på den tiden förläna något intresse. Dupont, den äkta mannen, spelades af Lars Kinmanson, ungkarlen Alfred af Hyckert. Den förre, som är 41 år, jagar gärna efter det täcka könet och inbillar sig därvid ha stor framgång. Han håller vad med Alfred, att han skall lätt och behändigt stjäla ifrån honom hans fästmö. Alfred är ansatt af björnar, och en exekutionsbetjänt föreger för att så mycket säkrare få honom i sina klor, att ett vackert fruntimmer väntar honom nere på gatan i en vagn. Men det är icke Alfred lagens väktare träffat på, utan Dupont, och denne, som genast vädrar ett kärleksäfventyr, kastar sig hufvudstupa i vagnen och bortföres till gäldstugan. Nu börja förvecklingarna, och så småningom trasslas alla de spelande in i dem, fästmön (Charlotte Ficker), kusiner, supégäster hos Dupont, uppassare och exekutionsbetjänter — ingen förstår den andre. Upplösningen, som oupphörligt tycks nära, förhalas immerbadd af nya missförstånd. Allt slutar dock till allas nöje, och Dupont omvändes af sin otur till huslighet och äktenskaplig sällhet. Torsslow hade utan tvifvel i hufvudrollen kunnat rycka åskådarna med sig, men Hyckert förmådde det icke, oaktadt han sökte imitera hans spelsätt. Kinmanson passade icke alls som Dupont. Han saknade totalt den franska lättheten i väsen och gestalt. Den godlynthet, som kännetecknade hans talang, kunde aldrig ikläda sig en rués skaplynne. Det kom något tungt och tvunget
