Sida:Personne Svenska teatern 7.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

34

borta, dels förtunnade, men han var den ende, som ännu kunde sjunga recitativ. Verket framfördes tämligen oklanderligt, men Berwald fick påskrifvet för att han alltför högljudt hamrade med taktpinnen i notställaren. När jag läste detta, erinrade jag mig Romain Rollands ord 1918: ”Jag har två anmärkningar att göra angående återgifvandet af Glucks musik på teatrarna i våra dagar. Den ena gäller orkestern. Jag skulle önska att rytmen markerades kraftigare. Gluck använde alltid en orubblig, intensiv rytm, liknande Händels; den kan icke för mycket betonas. Man bör icke glömma, att han skapat sin konst enkom för stora lokaler med stort antal åhörare, den fordrar relativt mindre finhet i utförandet, men däremot en bred, understruken stil och den skarpa accentuering, som framförallt förvånade Glucks samtida.” Utan tvifvel besjälades Berwald af samma tanke, och det var nog därför han emellanåt piskade partituret med sin kommandostaf. — De ”gräsligt långa mellanakterna”, hvaröfver klagades i pressen, berodde på att Henriette Widerberg bytte kostym till hvarje akt, medan fru Müller, Armides första framställarinna hos oss, nöjde sig med att endast ordna om sin dräkt. Argus berättar försmädligt, att ”herr Deland, som spelar på Djurgårdsteatern, inkommit med ansökan att om vintern få ge representationer å Kungliga teatern mellan akterna”.

På nyåret 1836 samlade under några kvällar både ”Cendrillon” och ”Friskytten” en rätt talrik publik. Systrarnas trio i den förras tredje akt väckte nu som fordom åhörarnas bifall, liksom Charlotte Fickers charmanta silfverskirsklänning och hennes pikanta