Sida:Personne Svenska teatern 7.djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


37

och dyrbara. Högquist ståtade i icke mindre än sex, Almlöf i fyra och Hyckert i tre olika dräkter. Men på dekorationerna hade man i stället sparat så mycket mera. Birgittas korta roll spelades af fru Wennbom (tredje och fjärde gångerna af fru Håkansson), och hennes yngre son af eleven Stjernström. Svensson var ärkebiskopen, Habicht stallmästaren, Charlotte Ficker prinsessan af Castel Franco och Fanny Westerdahl en hofdam. Det förefaller som om stycket ej fått något förstklassigt utförande ens i hufvudrollerna. Almlöf tycks ha varit för stark och Högquist för svag i sina respektive roller, samt Hyckert, ovan inom det högre skådespelet, tydligen generad af sin fordrande uppgift. Habicht utvecklade allt det patos, hvaraf han var mäktig, och det var minsann icke litet, och detsamma synes Charlotte Ficker också försökt såsom den svartsjuka prinsessan. Det visade än en gång, om flera vittnesbörd inalles vore behöfliga, att ingen verklig konstnärlig ledning fanns vid pjäsernas inöfning. På första repetitionen blefvo de spelande anvisade de dörrar eller de kulisser, där de skulle gå in och ut, samt deras inbördes placering på scenen under pjäsens gång, men allt det öfriga öfverläts åt skådespelarna själfva. Några generalrepetitioner i kostym och maskering, som i våra dagar, förefunnos icke. Därför kunde också något sådant inträffa som att Almlöf på premiären af ”Trettio år af en spelares lefnad” blef alldeles förbryllad af den kraft och den styrka Hjortsberg utvecklade i förbannelsescenen i slutet af första akten. Att det åstadkoms glänsande framställningar, det veta vi. Men hur gick det med samspelet? Naturligtvis fanns det