Sida:Personne Svenska teatern 7.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
39

berättar om biljetten för sin moster (Karin Almlöf), som besluter att själf i stället för Lotta gå till lägret. Emellertid kommer majoren, som om han vore kallad, och frun ger honom biljetten. I den står, att majoren genast skall viga öfverbringerskan med Fortzman. Lotta besluter då i sin förtviflan att gifta sig med den förste bäste hon träffar på, och det är händelsevis kungen, som hon icke känner igen, och för hvilken hon genast förklarar sin kärlek. Fortzman kastar sig för hans fötter och ber få slippa gifta sig med gumman, och allt reder sig till det bästa. Dialogen är kryddad med ett godt, om också litet grofkornigt skämt, och man hade icke på år och dag skrattat så hjärtligt i salongen som den kvällen. Af alla de otaliga bagateller, hvarmed publiken under senaste år undfägnats på Kungliga teatern, var denna otvifvelaktigt den pikantaste, och den gick också tretton gånger under spelåret. Högquist var alldeles ypperlig, sprittande af lif, ledighet och nyansering och åstadkom helt och hållet styckets framgång. Svensson var en ganska treflig kung. Däremot lär Almlöf varit högst ledsam som grenadjär och icke alls på sin plats. Efter andra representationen blef han emellertid inropad. ”Det beskedliga folket!” — utropar Rosén — ”Välmeningen går verkligen på torra landet.”

Söndagen 7 februari fick man på affischen läsa, dels att på aftonen skulle gifvas ”Passionen och förnuftet”, dels också att ”madame Pinchon spelas af fru Frösslind, som med Kungl. Maj:ts nådiga bifall åter inträdt i tjänstgöring vid Kungl. teatern”. Att hon af den nästan fullsatta salongen mottogs med