Sida:Personne Svenska teatern 7.djvu/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

58

och den kom heller icke till sin rätt. Teaterskvallret visste berätta, att Almlöf varit skolsjuk och redan höll på att studera in Angelo, som han under repetitionerna funnit mera lämplig för sig. Högquist passade egentligen icke för kurtisanen Tisbes våldsamt passionerade roll, men förbättrade sitt spel under representationernas gång, och hennes kostymer voro särdeles smakfulla. Westerdahl som Catarina var ganska bra och utförde sina effektställen i tredje akten med verklig talang, något som ej kunde sägas om Wennbom som hennes älskare. Hans olyckliga minspel fördärfvade allt hvad han gjorde, ehuru han förde sig väl och talade bra, om ock hans röst icke var behaglig. Ännu mindre kunde Habicht återgifva Homodeis blodlystna, hala och skrymtande karaktär. Hans entoniga deklamation och kantiga rörelser hindrade honom från att blifva en god skådespelare. Ehuru utförandet sålunda icke var det bästa, fann publiken sig intresserad af det rafflande dramat, och trots den sommarliknande värmen under början av juni, gafs det fem gånger för goda hus innan säsongens slut. Malla Silfverstolpe säger i sina memoarer, att pjäsen blef "väl gifven af mamsellerna Westerdahl och Högquist", och de bägge damernas spel blef till och med särskildt lofordadt i direktionens ämbetsberättelse.

Man hade längesedan uppgifvit hoppet att få se en verkligt god komedi på Kungliga teatern, då "Sen er i spegeln", en liten täck enaktare på vers af Karl Töpfer, väl öfversatt af Djurström efter en bearbetning af Heiberg, uppenbarade sig på affischen 13 och 15 juni. Pjäsen, som handlar om en svartsjuk äkta