96
»Robert» uppfördes ånyo inför fullsatt salong på Fredrik Kinmansons recett 11 november. Han var själf vid utmärkt röst, Günther sjöng sin »Lycka! kom var mig bevågen» med verv och abandon, och Jenny Linds spel i femte akten och vid korset i den tredje samt kupletterna »Då jag drog bort från våra bygder» voro ställen, i hvilka sannolikt ingen konstnärinna på någon af Europas teatrar öfverträffade henne. Matilda Gelhaar sparade sig till fjärde aktens sköna cavatina, som hon sjöng med en så hänförande renhet och böjlighet, att hon framkallade stormande bifall. I baletten var Johansson ypperlig, liksom även Sophie Daguin och Karolina Granberg.
Till förmån för Kellerman gafs 16 november en stor konsert, till hvilken alla biljetter i förväg voro utsålda. I fyra nummer rättfärdigade han den väntan och det uppseende han väckte på fröken Schoultz' konsert. Sångbarheten i hans stråke var oöfverträfflig och hans adagio fullkomligt smältande. Den fantasi öfver schweiziska alpsånger, som han »på begäran» till sist utförde, väckte formlig sensation. Hans valthornstoner i den bekanta »Kuhreihen» voro förvillande lika de verkliga, och deras eko bland bergen ägde en ljufhet och ett bortdöende, som blåsinstrument svårligen kunna efterhärma. Jenny Lind, Johanna v. Schoultz och Julius Günther framkallade alla mycket bifall, och uvertyrerna till »Oberon» och »Trollflöjten» utfördes med förtjänstfull precision och ensemble af hofkapellet.
Ett par dagar därefter gafs ånyo »Robert» för nästan fullt hus. Efter den scen i femte akten, där Jenny Lind såsom Alice anropar Gud för Roberts
