110
Svärdet faller ur hans hand, vakten kommer in, och Filip låter den bortföra Juan och Florinda. Sista akten är rätt svag, den utgör blott en förutsedd upplösning. Man är öfvertygad, att Karl V:s inflytande skall hindra Filip att ge vika för sina dåliga drifter och att hämnas på sin bror och doña Florinda. Han ger efter, utan att strida med sin far, och denna femte akt, som borde varit helgad åt Karl V och framställt honom i hela hans kejserliga storhet, vittnar allt för mycket om Delavignes otålighet att afsluta arbetet, hvartill han icke använde mer än två dagar, efter hvad hans broder intygar. Oaktadt detta fel är »Don Juan af Österrike» ett mycket förtjänstfullt stycke, som man alltid ser med nöje. Det är rikt på effektfulla scener och situationer, handlingen fortgår raskt och håller åskådarens uppmärksamhet i ständig spänning. Titelrollen är tecknad med mycken talang. Sundberg hade däri sin första stora uppgift och återgaf den på ett sådant sätt, att det berättigade till stora förhoppningar. För att Almlöf skulle kunna verkligt lyckas i en roll, måste den ligga för honom. Karl V gjorde det, och hans framträdande i sista akten blef därför en af pjäsens glanspunkter, ehuru han ej förmådde förläna figuren någon individualitet. Dahlqvist däremot ägde redan då förmågan att upplösa sitt eget jag i den karaktär han skulle framställa på scenen, och man kunde icke tänka sig Filip II annorlunda än Dahlqvist framställde honom, säger August Blanche. Hans spel i fjärde akten, då Florinda afslöjar sig som judinna, »var ett mästerstycke af dramatisk konst». Och dock gör Delavignes Filip icke samma djupa intryck på åskådaren som
