122
tomt, emedan de åkte hos drottningen. Hästgardets officerskår med sin chef grefve Brahe i spetsen väckte som alltid berättigadt uppseende. Vid hans sida red grefve Gustaf Löwenhielm i frack och hvita pantalonger alldeles som en ung kornett. — På Vauxhallen (eller »vågsalen» som pigorna kallade den) var bal med några hundra manspersoner mot endast några få tiotal af kvinnokönet, hvadan det hela slutade med stort gräl och slagsmål.
Under vårmånaden kom teatern med åtskilliga nyheter. Ett divertissemang af Selinder »Namnsdagsfesten» gafs f. f. g. 4 maj, däri nästan hela balettpersonalen deltog, och på abonnemangsdagen 6 maj gick f. f. g. »Eugène Aram», en femaktsdram, indelad i tolf tablåer, efter Bulwers likanämnda mästerliga roman hopskrifven af den kände tyske musikkritikern och författaren Ludwig Kellstab. Bulwer säger själf i ett förord, att han först ämnat göra en tragedi af denna märkvärdiga engelska brottmålshistoria, men vid noggrannare eftertanke därifrån afstått. Trots denna Bulwers vink hade Rellstab försökt dramatisera ämnet och misslyckats, emedan det var omöjligt att inom fem akter inrymma en nödvändig motivering för rätta förståendet af ett så ovanligt psykologiskt fenomen som Arams brottslighet. Dahlqvist var rätt lycklig i sin framställning af den grubblande bokmalen, plågad af samvetsagg. Men en skam var det för vår kungliga scen, att där icke fanns någon bland de styrande, som hade så mycket
