Sida:Personne Svenska teatern 8.djvu/133

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

127

Framför alla var Jenny Lind utomordentlig. Hvilken känsla i hennes blick, hvilken hänförande värma i alla hennes rörelser, hvilken uttrycksrikedom i hennes röst, som grep åhörarna i själen och smekte örat i ljufva, smältande toner. I vansinnighetsscenen i tredje akten var hon helt enkelt underbar, och i spel som sång torde hon ej öfverträffats på någon scen. Belletti sjöng Ashtons parti med säkerhet och energi och på en oklanderlig svenska. Äfven Günther förtjänade allt erkännande för sin Edgar, i synnerhet i sista akten. Oaktadt operan kom fram så sent på spelåret, kunde den gifvas tretton gånger för fullsatta salonger, som voro rentaf i extas till följe af Jenny Linds hänförande sång och spel.

Théophile Gautier skrifver i sin anmälan af operan på Italiens 12 december 1837, att han under hela kvällen var mycket nyfiken få veta, hvarför librettoförfattaren, signor Cammarano kallat pjäsen »Lucia di Lammermoor», ty i själfva verket återfinner man där ingenting annat af Walter Scotts roman än namnet. Hvad mise-en-scenen beträffar, fortfar Gautier, kan ingenting vara mer löjligt än koristernas klädsel. Händelsen tilldrar sig i Skottland, plädernas, de rutiga och brokiga tygernas land. Kostymordonnatören hade gräft upp, vi veta icke hvar, de mest otroliga paltor, i en misär utan like med mer eller mindre fyrkantiga mönster. I stället för örn- eller strutsfjädrar, som pryda högländarens toque, buro komparserna helt käckt små trefliga tuppfjädrar, utan tvifvel lösryckta från någon obrukbar dammvippa. M:me Persiani visade sig först i en rosafärgad klänning, med hvita rutor, kantad med svart sammet och