Sida:Personne Svenska teatern 8.djvu/146

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

140

väcka lif i de döda. Effekten af denna dans på åskådare, som voro vana vid tåspetsgång, entrechats och den franska koreografiens alla stelheter, öfvergick säkerligen de djärfvaste förhoppningar hos m:lle Noblets alla beundrare — de bägge damerna blefvo applåderade så som aldrig någon förut blifvit det, och någonting som troligen då ännu aldrig förekommit i Operans annaler, man ropade in dem och läto dem dansa om 'el Jaleo de Jerès'. Tre år förut skulle man obevekligt hvisslat ut denna dans, som nu framkallade det lifligaste bifall.»

Både m:lle Noblet och m:lle Elssler stå i förbindelse till Dolores Serral, hvilken till Paris infört cachuchan, som först blef efterbildad af Fanny Elssler och sedan af Lise Noblet. Oaktadt sina rivalers höga anseende och mer gynsamma ställning är icke desto mindre Dolores Serral den första cachucha- och bolero-dansös, som vi känna till. Hennes talang hade en alldeles särskild karaktär. I de mest lättfärdiga rörelser i denna så lifliga och fria dans var hon aldrig oblyg; hon var fylld af passion och vällust, men den verkliga vällusten är alltid kysk; man kunde säga, att hon föreföll bedårad af sin kavaljers blick; hennes armar tycktes domnade af trånad; hennes hufvud böjde sig bakåt, liksom vore hon yr af vällukter och icke kunde bära upp tyngden af den stora högröda ros, som spruckit ut i hennes svarta lockar; hennes kropp böjde sig ned i en nervös rysning, liksom om hon kastade sig tillbaka mot en älskares arm; sedan dök hon ned under sig själf, i det hon berörde golfvet med sina händer, som läto kastanjetterna ljuda, och reste sig upp igen lifligt,