142
förälskade, ett oförlåtligt brott i en cachucha eller en bolero.» — — »Men om icke Fanny Elssler tagit den spanska dansen under sitt mäktiga beskydd och med sin tyska menlöshet och sin franska kvickhet mildrat det, som i Dolores' stil var för mycket uppsluppet och rakt på sak, hade detta införselförsök aldrig lyckats. Att öfversätta som m:lle Elssler, det är att skapa, och man kan på visst sätt säga, att det är hon som hittat på cachuchan. — Sedan den tiden har den spanska dansen blifvit allmänt omtyckt, och hvarje direktör, som på sin teater kan låta utföra en fandango, en bolero eller en zapateado är säker om en riklig recett.»
Denna den franske kritikerns försäkran visade sig riktig äfven beträffande Stockholm, ty fyllda salonger mötte hvarje afton den sköna Dolores' mörka ögon, så länge hon gjorde oss den äran. — Söndagen 13 september annonserades sjette och sista representationen, hvarvid spanjorerna medverkade. De utförde då mellan pjäserna deras nationaldans »el Zapateado» med sitt vilda stampande i marken och den i »Ett maskeraddivertissement» inlagda polska karaktärsdansen »la Cracovienne». Emellertid fingo de sig en recett tillerkänd tisdagen 22 september, då de dansade den omtyckta »Pas styrien» och för första gången en komisk spansk nationaldans »la Jota aragonesa», klädda i den därstädes brukliga bonddräkten, samt till sist den bedårande »la Cachucha». Påföljande fredag visade de sig för sista gången, då de återigen väckte publikens entusiasm med sin Steiermarkdans (pas styrien) och sin cachucha.
