188
och hennes uttrycksfulla gester. Drottningens ytterst svåra roll, hvilken Elise Hwasser vid reprisen 1876 så öfverlägset framställde, förmådde icke Emilie Högquist fullt tillfredsställande tolka. Anna är svag, obeslutsam, alltid eftergifvande för en annans vilja, äfven då hon inbillar sig endast följa sin egen, berömmer sig att ha förberedt hvad som henne ovetande gått i fullbordan, utledsen vid andra och mest vid sig själf, alla dessa invecklade karaktärsdrag lyckades Högquist ganska väl få fram, men hon glömde, att man äfven i den goda Anna alltid måste se en drottnings nedlåtenhet och icke därvid spåra något drag af jämlike i förhållande till omgifningen. Bolingbroke, en af de sedeslösaste, men också en af de talangfullaste och snillrikaste män på sin tid, låg väl icke inom Almlöfs egentliga genre, men han spelade den förvånande bra. Den ton och hållning af en fulländad gentleman, som ständigt bör röja sig hos Bolingbroke, återfann man väl icke alltid hos Almlöf, t. ex. i andra akten under den scen, där han inför drottningen och hofvet beklagar sig öfver sin frändes död, då han alltför mycket lade i dagen sin låtsade sorg. En kritiker framhöll det oväntade att höra Bolingbroke benämna den af honom redigerade tidningen Examiner med fransk artikel och uttal i st. f. engelskt och ge sig titeln vicomte i st. f. viscount. Något sådant borde icke undfallit en af den kungliga scenens förnämsta artister. Icke heller borde en sådan ha gjort sig skyldig till det felaktiga sätt, på hvilket han enligt afbildningen bar sin trehörniga hatt (se härom del V sid. 149) eller tafattheten gent emot sin galanterivärja, hvilka fel tyvärr än i dag