bildhuggare, som återför henne till hennes far, hvilken nu skänker detta par sin välsignelse. Det var just icke någon tacksam uppgift att börja med att stå lik i en för vår publik alldeles okänd opera, men hon väckte en angenäm tillfredsställelse att både se och höra. Hennes figur var högst behaglig och för scenen fördelaktig. De ljusa lockarna, den mäktiga blicken ur de stundom lågande, stundom brustna blå ögonen och frånvaron af allt manér i attityderna återkallade på ett behagligt sätt Jenny Lind i både yttre och inre hänseende. Hon utvecklade mycken bravur, hade en stark, omfångsrik röst med säker intonation och storartadt föredrag, ehuru det emellanåt urartade till skrik. Intrycket stördes något af att sångerskan, som vid scenens slut skall nedfalla sanslös, föll så långt fram att ridån ej kunde gå ned, utan måste hejdas i sin fart, och en befattningshafvande fick gå fram och resa upp den döda. Sedan teaterns artister spelat »Man kan hvad man vill», utförde m:lle Sessi i kostym duett, scen och final ur tredje akten af »Norma» tillsammans med Günther och Belletti, där hon och Günther sjöngo på tyska, under det att Belletti och kören sjöngo på svenska. Det kunde icke förnekas, att Emma Sessi bar upp Normas roll bättre än Jenny Lind på grund af sin öfverlägsna fysiska kraft, men det fanns ett kotteri på fjärde radens sida, som envist sökte nedhyssja allt bifall, tydligen af fruktan att Jenny Linds storhet kunde riskera något genom att erkänna och hylla en annan talang. Både för sången och spelet skördade hon likväl de mest entusiastiska bifallsyttringar och framropades efter spektaklets slut. — Vid sitt andra
