Hoppa till innehållet

Sida:Personne Svenska teatern 8.djvu/202

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

196

artikel, utan äfven på grund af teaterns monopolium, som är en grundlagsvidrighet, och konungens rådgifvare hafva också blifvit ställda under riksrätt för den vägran regeringen meddelat på ansökningen att i hufvudstaden anlägga en enskild teater. Det har varit ett öfverläggningsämne på flera riksdagar; ständernas allmänna tanke därom har icke varit tvetydig, och blott genom den sällsamma invecklingen af vårt riksdagsmaskineri tillintetgjordes deras formliga beslut i ämnet vid förra riksdagen. Vid den närvarande har det ändtligen blifvit af alla fyra stånden fattadt och kommer att blifva föremål för en hemställan till regeringen. — Icke desto mindre fortfar detta monopolium, och man har då så mycket större anledning att undersöka, huruvida teatern genom sin estetiska och ekonomiska förvaltning gjort sig förtjänt af den utomordentliga välvilja man för henne reklamerar: rättigheten att vara den enda, som förser allmänheten med dess behof af nöje, och med statens medel understödjas i denna rätt? — — Första frågan måste vara: hvems är teatern? Är hon en statsinrättning såsom postverket, lotteriet m. m.? Alldeles icke. Då Gustaf III vid 1778 års riksdag af ständerna erhöll ett anslag af 100,000 rdr såsom en egen handkassa, för hvars förvaltning ej behöfde redovisas, använde han större delen däraf, eller mer än 80,000 rdr till understöd för den af honom nystiftade operan. Sedan den tiden har konungarna alltid af sitt apanage lämnat ett större eller mindre tillskott till teatern, hvars underhåll ansågs som en ingrediens i den kungliga representationen, i synnerhet som hofkapellet var anvisadt att