de åtnjöto den äran att framställas på den kungliga svenska scenen; Schillers 40 à 50 år förut o. s. v., utan att detta minskat den Kungliga teaterns penninginkomst på deras uppförande. Och en nyck af en kunglig svensk teaterdirektör skulle göra honom till envåldsherre öfver en författare, skulle ge honom jus vitæ et necis öfver hans arbeten! Det kostliga kommer likväl. Det heter nämligen: Som de nu bestämda auktorsandelar eller arfvoden utgöra de högsta, hvilka i något fall kunna af direktionen utbetalas, må de icke såsom bestämd rättighet af författare eller öfversättare betraktas; hvaremot direktionen äger att för inlämnade arbeten antingen bestämma ett mindre arfvode än det i tariffen utsattas eller ock inköpa dem. Det k. reglementet fastställer således en rättighet, som det strax därpå förklarar icke vara någon, utan öfverlåter åt direktionens godtfinnande att behandla litteratören som henne lyster. Vi vilja icke alls nämna, att författaren genom detta reglemente icke tillägges det minsta anspråk, den minsta fördel utöfver penninginkomsten, hvilken sistnämnda det beror af direktionen att arbiträrt förknappa, att han icke äger rätt att afgifva sin röst öfver rollernas utdelning, att öfvervara repetitionerna, att vaka öfver, det hans arbete icke blir vid uppförandet alldeles förfuskadt, ja, att han måste själf köpa sig en biljett, om han vill se sitt arbete gifvet! Något annorlunda var det i Gustaf III:s reglemente för Dramatiska teatern, men det heter: »Andra tider, andra seder.»
Måhända tror nu någon, att då sålunda hvarken publiken eller litteraturen genom det nådiga
