Taglionis afskedsrepresentation å Parisoperan 23 april 1837, då man uppförde »la Sylphide», lefver kvar en anekdot. Man bibehöll där ett häfdvunnet bruk, att fem eller sex stackars balettungar, halfdöda af rädsla, hängdes upp i linor och sväfvade i luften såsom små sylfider af lägre rang. I sin förskräckelse rörde de fattiga kräken sina armar och ben liksom vilsekomna grodor och påminde ofrivilligt om de där med halm stoppade krokodilerna, som man brukade hänga upp i taket. Recettaftonen blefvo två af de små sylfiderna kvarhängande i luften, och man kunde icke få dem hvarken upp eller ned. Hela salongen började skrika af fasa. Slutligen uppoffrade sig en maskinist, lät medelst ett rep hissa sig ned från vinden och befriade dem. Några minuter därefter steg m:lle Taglioni, som då aldrig i hela sitt lif talat från scenen, fram till rampen och sade: »Messieurs, personne de blessé». — Naturligtvis kunde Marie Taglioni icke för beständigt bibehålla sitt förhäxande inflytande på publiken. Redan hösten 1838 skrifver Théophile Gautier, att det länge varit fråga om att lämna Sylfidens roll åt Fanny Elssler. Taglionisterna skreko på helgerån, på förödelsens styggelse, det var som att röra vid Förbundets ark. »M:lle Taglioni», säger han, »som blifvit uttröttad af oupphörliga gästspel, är icke längre hvad hon har varit; hon har förlorat mycket af sin lätthet och sin spänstighet. Då hon inträder på scenen, är det alltjämt samma ljusa dimbild, simmande i genomskinliga mussliner, samma luftiga och kyska uppenbarelse, samma himmelska vällust, som ni känner till; men efter en stund kommer tröttheten, andedräkten tryter, svetten pärlar
15 — Svenska teatern VIII
