eller den 13 dec. samma år åberopat, innebära en anledning till det emot honom anställda åtal.
Af J. O:s första anmärkningsmemorial ansåg han ådagalagdt, huru rådgifvarna vid däri uppgifna tillfällen icke endast tillstyrkt teaterdirektionens bemyndigande att upptaga lån, utan äfven, jämte fortfarande af äldre ifrån extra utgiftsanslaget anordnade bidrag, tillstyrkt befallning till statskontoret att ytterligare tillhandahålla teaterstyrelsen vissa summor årligen i flera års tid och sista gången t. o. m. år 1848. I anledning af de tilltalades i förklaringen gjorda åberopande af äldre förhållanden ansåg J. O. det icke tillkomma honom, af skäl som i förra målet redan blifvit anförda, att ingå i undersökning om deras beskaffenhet, och han ansåg dem, så vida de ägt rum, hvarom svårligen fullständig kännedom kunde erhållas, i allt fall ej kunna förklara grundlagens mening, om den icke efter sin ordalydelse därmed instämmer.
I korta men bestämda ordalag bjuder R. F. 76 § »utan rikets ständers samtycke kan konungen icke lån in- eller utrikes göra, eller riket med ny gäld belasta». Både med detta grundlagsbud, som icke antyder något undantag, och med vanliga begreppet om skuldsättning torde kunna förenas att betrakta såsom upptagande af lån hvarje åtgärd att medelst någon, vare sig allmän eller enskild inrättnings skuldförbindelse samt därför å statens vägnar särskildt utfästa ansvarighet eller gifven anvisning å framtida eventuella statsmedel, bereda tillgångar, hvilka eljest skulle saknas. Ehuru teaterinrättningen visade sig såsom ensam låntagare, var den
