Sida:Personne Svenska teatern 8.djvu/322

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

316

tillbaka till »getingboet». Ä andra sidan måste samlifvet med en man, som hon icke älskade, en bohemnatur, som var hennes eget borgerliga, rätliniga skaplynne alldeles främmande, omsider alstra allt värre och värre slitningar dem emellan. Vid midsommartiden 1851 beviljades deras ansökan om skilsmässa.

Följande vinter visade hon sig ute i Köpenhamn i ett elegant ekipage med björnskinnsfäll och kusk i livré. Hon hade gjort sitt val och frågade icke längre efter hvad folk sade. I ord och gärning visade sig prinsen som en nobel, finkänslig och högsinnad man. Han gifte sig ett år senare med en preussisk prinsessa och måste vid krigets utbrott 1864 lämna Danmark. Men sin ungdomskärlek glömde han aldrig, och efter hans död 1884 meddelade hans testamentsexekutör, att årsräntan till Augusta Afzelius alltjämt skulle utbetalas, så länge hon lefde ogift. Hennes lefnadsafton blef emellertid högst tragisk, ty hennes själ insveptes i ett djupt andligt mörker. Bitterheten från ungdomstiden mot de onda tungor, som då afbröto hennes glänsande bana och förgiftade hela hennes lif, lefde kvar och slog slutligen ut i förföljelsemani. Först 1902 kom döden som befriare. Hon var då totalt glömd, och icke ens den teater, där hon firat så många triumfer, hade sändt en enda blomma till hennes graf. —

Äfven Afzelius fick ett sorgligt slut. Tullinspektörsbefattningen i Simrishamn kunde ju icke vara en passande sysselsättning för en sådan natur som hans. Den mjältsjuka, som under årens lopp mer och mer fick makt öfver hans själ, fullföljde till sist sitt verk, och i januari 1865 sökte han själfmant döden genom en kula i hjärtat.

Sid. 87.

En skådespelaren Robert Broman genom släktskap mycket nära stående minnestecknare beskrifver kort efter hans död 1874 särskildt hans förträffliga