öfversatt af A. Backman och spelad af Ch. Ficker, Stjernström och Hyckert. Freja yttrar, att pjäsen »gick i högsta grad eländigt. Det var harmligt att se, med hvilken vårdslöshet Kungliga teaterns sujetter instudera sina roller. Att hacka sig fram under en enaktskomedi vittnar lika mycket om det värde de spelande sätta på publikens tålamod, som om den kraft, hvarmed direktionen söker hämma detta själfsvåld.» Därefter följde »Ferdinand Cortez», där Henriette Widerberg åtagit sig Amazilis roll. Representationen, som måst uppskjutas en vecka på grund af hennes sjukdom, höll på att bli inställd än en gång genom Sällströms opasslighet. Lyckligtvis hade Pfeiffer ett par år förut sjungit in partiet och räddade sålunda situationen (se del VII sid. 24). Både Lindström och Widerberg mottogos med applåder och inropades efter operans slut. Han hade märkvärdigt nog samma klang och styrka som fordom, och t. ex. orden »jag stannar kvar» i andra aktens härliga final slungade han fram med en eld och en kraft, som elektriserade hela salongen. Hos henne återfann man samma smältande ljufhet, som alltid utmärkt hennes sång. Pfeiffer var bättre än man vågat hoppas, men applåden efter hans aria i tredje akten nedhyssjades dock. August Blanche undrar i Freja, hvad som förmått honom att maskera sig till neger, ty att han borde vara mexikanare hade väl sunda förnuftet kunnat säga honom. »Då man i allmänhet ej är någon ljuspunkt, torde det vara oklokt att med flit göra sig så svart som möjligt». Han lär ha sett ut som en orangutang, utstyrd i en amerikansk höfdings dräkt. Operan gafs ytterligare 10
