framropades efter operans slut och hälsades med entusiasm. Lindström var opasslig, och Håkanssons röst försämrades mer och mer. Mamsell Petersén var däremot utmärkt som Hatet, hvilket parti alldeles icke är så lätt, som mången tror.
Lars Kinmanson, hvilken 22 oktober fått försöka sig såsom Winberg i »Bildhuggaren», en af Lars Hjortsbergs forna triumfroller, hade sin recett en vecka därefter, då för första gången uppfördes »Den farliga tanten», komedi i sex tablåer af den några månader förut afdöde tyske författaren Albin von Meddlhammer. Den berättar, huruledes Karl von Horst (Stjernström), systerson till den anstolte friherre von Emmerling (Svensson), hvilkens förfäder voro samtida med Gottfrid af Bouillon, förälskat sig i den ryktbara skådespelerskan Adéle Müller (Högquist), som besvarar hans böjelse; huruledes friherren, bekajad af världens orättvisa fördomar mot hennes stånd, söker med all makt förhindra detta giftermål; huruledes han vid ett besök, som han för detta ändamål aflägger hos henne, totalt förhäxas af hennes förståndiga tal och de förtjusande egenskaper hon lägger i dagen, förklädd till sin egen tant; och slutligen huruledes systersonen genom denna hennes list lyckas vinna sin tillbeddas hand. — Pjäsen blef rätt omtyckt tack vare det förträffliga spelet. Emmerling tycks ha varit en bland Svenssons bästa roller. Blanche yttrar i Freja, att »vi ha ej kunnat hos herr Svensson upptäcka någon talang eller fördraga hans deklamation, i synnerhet då han skanderar vers, men såsom Emmerling var han mästerlig». Stjernström talade bra och förstod att kläda
