44
från det usla och undvika att slösa bort sin konst på något mindervärdigt. »Karl Maria von Weber — tillägger han — borde icke ha komponerat Euryanthe. Han borde genast ha insett, att detta var ett dåligt ämne, som man icke kunde göra något af. En sådan insikt ha vi rätt att förutsätta hos hvarje kompositör. Det är något, som hör till hans konst.» — Till den skäligen banala texten har Weber emellertid komponerat en underbar musik, som vann de konstförståendes beundran, men som föga uppskattades af den stora allmänheten, icke ens i Tyskland. Dock ha åtskilliga nummer blifvit ganska populära såsom den praktfulla uvertyren, Adolars cavatina i första tablån: »Uti mandelträdens lunder vid Loirens gröna strand», Euryanthes aria i andra tablån: »Eko i dalen, bäckarnas sus», operans mästerstycke, om hvilken Larousse (Dict. d'opéras) säger: »Rien n'égale la suavité rêveuse, la mélancholie charmante de ce morceau», och slutligen den berömda jägarkören i tredje akten, som är en af Webers bästa ingifvelser.
Jenny Linds spel var nästan mer hänförande än hennes sång, ty partiet låg otacksamt för hennes röst och fordrar mer styrka, än hon då ägde. Men hon var beundransvärd i första aktens cavatina, och under tredje aktens skogsscen grät man i salongen. Fru Enbom kunde ej göra sig gällande bredvid en så själfull sångerska, men hon sjöng duetten med henne i första akten ganska bra. Robach var oklanderlig, men Kinmanson tog sig mindre fördelaktigt ut. Hans röst förslog ej till partiet, och hans ärliga uppsyn passade alls icke till den bofaktiga karaktären. Rollen fordrar dessutom en yngre och lifligare framställare.
