Onsdagen 9 januari och påföljande söndag gjordes en repris af »Figaros bröllop». Fredrik Kinmanson och fru Enbom sjöngo alltjämt det grefliga paret. Emedan Fanny Hjortsberg denna tid spelade Griseldas ansträngande roll, ville man spara henne och lät fru Frösslind, trots hennes fyrtiosex år! återtaga Cherubins roll, och denna »behagens eternell» sågs fortfarande med nöje af publiken. Sällström gick ju på grafvens brädd, och af hans härliga röst återstod icke mycket, men de mörka ögonen blixtrade ännu, och han såg ut som en Figaro skall se ut. — Henriette Widerberg hade visserligen kvar sitt täcka ansikte, sin vackra figur och sin silfverklingande stämma, men hon var öfver fyrtio år, hennes beundrares antal hade glesnat mer och mer, och hennes sol var i nedgående både inom och utom teatern. Dessutom var hon oftare än förr indisponerad, och detta allt gjorde, att hon litet emellan var vid dåligt humör. Måhända får man däri söka förklaringen till det skandalösa uppträde, som ägde rum 13 januari mellan fru Enbom och henne på själfva scenen under andra akten af »Figaros bröllop». Den senare lär ha sagt, att den förra ej kommit ut med sin aria i tredje akten onsdagen förut, hvilket denna ögonblickligen riposterat med påståendet, att den senare sjungit falskt. Häraf blef följden att, när grefvinnan i början af andra akten slutat sin aria »Milda himmel, se min smärta», passade Susanna på att genom en hastig entré afbryta den applåd, med hvilken vänliga händer ämnade glädje fru Enbom. Dessutom försummade hon att sätta fram en stol åt grefvinnan, hvilket föranledde denna att utom rollen i högdragen ton befalla
