en son, tredje året en dotter, fjärde och femte på samma sätt. Helt oväntadt besluter grubben att själf resa upp till hufvudstaden för att ta den unga familjen i ögonsikte, och nu uppstår ett fasligt bryderi. Fritz anförtror sig i sin nöd åt en medlidsam modehandlerska (Karin Wennbom), som lånar honom sin lille son, och en ännu medlidsammare symamsell (Ch. Ficker) samtycker att låna ut sig själf. De tre öfriga barnen anses vara ute för att hämta frisk luft, och sålunda är allt i ordning. Farbrodern kommer och finner den unga frun förtjusande. Men nu inträffar ett dunderslag. Mamsellens fästman (Wennbom) uppenbarar sig. Det blir utbrott af svartsjuka, förebråelser, onkeln vredgas öfver hustruns otrohet, och slutligen förklarar hon, att hon icke är någon hustru. En ny sådan måste sålunda hastigt anskaffas, och Fritz tar sin tillflykt till modehandlerskan. Under tiden inkommer en äldre dam (Karol. Bock), hvilken anmäler sig som fru Fritz, därtill öfvertalad af symamsellen. Då nu Fritz visar sig med modehandlerskan vid handen, befinnes hon vara onkelns egen hustru, som han icke sett på åtta år, och kärlekspanten hans egen son. Förklaringar, omfamningar, förlåtelse till höger och vänster och belåtenhet åt alla kanter. Dialogen var liflig, det ena naturligt motiverade uppträdet följde utan afbrott på det andra, och publikens skrattmuskler höllos i beständig rörelse. Dessutom spelades roligheten rätt bra af hufvudrollernas innehafvare, och den kunde ges tolf gånger under spelåret.
Då »Trollflöjten» gafs 21 januari, öfverraskades publiken af att Emilie Högquist för att rädda
