72
kostnader, och de nya dekorationerna vittnade fördelaktigt om Müllers smak samt visade, att han var en verklig konstnär inom sitt område. Perspektivet å fondridåerna var ypperligt och klosterdekorationen i månskensbelysning briljant. Hela scenen bland grafvarna gafs på ett öfverraskande godt sätt och hade en till det underbara gränsande illusion. — Günther utförde titelpartiet med mer styrka och hållning än man väntat, och i de sista akterna höjde han sig till verklig lyrik. Fredrik Kinmanson var, hvad rösten beträffar, mycket lämplig för Bertram, men för rollens karaktär passade han icke alls. Ju mer han bemödade sig att vara demonisk, dess mindre fruktansvärd blef han. Habicht som Raimbaud hade en vacker röst, men vid minsta ansträngning försvann all säkerhet i tonen. Matilda Gelhaar var alldeles förträfflig som Isabella och utvecklade i fjärde akten under den s. k. nådarian en mer än vanlig smak och känsla. På grund af hennes opasslighet återgaf Vilh. Enbom rollen vid operans fjärde och femte representationer, hvarför det vackraste af andra akten måste uteslutas och, oaktadt hon förut sjungit partiet i fjärde akten, hann hon likväl ej åter inöfva det så väl, att hon kunde bestå inför den mildaste kritik, efter hvad i pressen sades. Kvällens triumf tillhörde ostridligt Jenny Lind som Alice, hvilken i sitt spel och sin sång förtjuste publiken och erhöll en entusiastisk hyllning, som hon också mer än väl förtjänade. En sådan Alice fanns ej på någon af Europas stora scener efter hvad kännare, som där sett operan, försäkrade. — Brist på tenorer röjde sig i körerna. Baletterna af Selinder voro smakfulla, i synnerhet
