Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/155

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Rödnäst gynnare?» frågade mr Weller.

Sam nickade åter.

»Trevlig persedel, den där, Sammy!» sade mr Weller och rökte häftigt.

»Tycks så», anmärkte Sam.

»Skicklig räknekarl!» sade mr Weller.

»Är han?» sade Sam.

»Lånar aderton pence på måndagen och kommer igen på tisdagen och får en shilling, så att det blir jämnt en halv crown; infinner sig åter på onsdagen efter en halv crown, så att det ska bli jämna fem shilling, och så går han på och dubblar, tills han, innan man vet ordet av, fått det till en fempundssedel, alldeles som exemplet i räkneboken med hästsömmena, Sammy.»

Sam gav med en nick tillkänna att han erinrade sig det räkneexempel, varpå hans far hade hänsyftat.

»Jaså, så att ni inte ville ge pengar till de där flanellströjorna?» sade Sam efter ännu en mellantid av rökning.

»Nej, visst inte», svarade inr Weller; »vad skulle väl negerungarna därute med flanellströjor att göra? Men jag ska säga dig en sak, Sammy», sade mr Weller, dämpande sin röst och lutande sig fram över elden; »jag skulle gärna ge en vacker styver till tvångströjor åt visst folk här hemma.»

Då mr Weller hade yttrat dessa ord, satte han sig långsamt tillbaka i sin förra ställning och blinkade djupsinnigt åt sin förstfödde.

Mr Weller rökte tigande några minuter och återtog därefter:

»Det värsta med de där herdarna, min gosse, är att de riktigt kollra bort alla de unga damerna här i trakten. Gusigne deras små hjärtan, de tro att allt är som det ska vara och förstå inte bättre; men de bli snytna vid näsan, Sam, de bli snytna vid näsan.»

»Så tycks det», sade Sam.

»Det kan du lita på», sade mr Weller och skakade allvarligt på huvudet, »och vad som riktigt förargar mig, Samiel, är att se dem kasta bort sin tid och sina pengar på att sy kläder åt kopparfärgat folk, som inte behöver dem, men inte bry sig det ringaste om köttfärgade kristna människor, som kunde använda dem. Om jag finge rå, Samiel, skulle jag låta några av de här lata herdarna gå bakom en tung skottkärra och låta dem hela da'n i ända löpa upp och ned för en fjorton tums bred planka. Det skulle allt köra sattyget ur kroppen på dem, det, ifall någonting kunde.»

Sedan mr Weller hade föreslagit denna milda kur med ett starkt eftertryck, söm understöddes av en mängd blinkningar och ögonvrängningar, tömde han sitt glas i en klunk och knackade askan ur sin pipa med medfödd värdighet.

Medan han ännu var sysselsatt med denna operation, hördes en gäll röst ute i förstugan.

»Det är din kära anförvant, Sammy», sade mr Weller, och mrs Weller skyndade in i rummet.

»Jaså, så att du har kommit tillbaka nu?» sade mrs Weller.

»Ja, min söta vän», svarade mr Weller och stoppade en ny pipa.

»Har mr Stiggins varit här sedan?» sade mrs Weller.

»Nej, min söta vän, det har han inte», svarade mr Weller, i det han tände sin pipa medelst den sinnrika processen att med eldtången hålla ett glödande kol ur kaminen intill dess huvud, »och vad mera är, min söta vän, jag ska försöka att överleva det, om han inte skulle komma tillbaka.»

»Usch, du odjur!» sade mrs Weller.

»Tack, min ängel!» sade mr Weller.

»Se så, far», sade Sam, »inte något tocke där kärleksgnabb i främmande personers närvaro! Se där kommer den ärevördige herrn nu.»

Vid detta budskap avtorkade mrs Weller i en hast de tårar, som hon just hade börjat att frampressa, och mr Weller drog buttert sin stol bort i vrån vid kaminen.

Mr Stiggins lät lätt förmå sig att förtära ännu ett glas av den varma romtoddyn och ett andra och ett tredje, och att sedan förfriska sig med en liten kvällsvard, för att kunna börja på nytt igen.

Största delen av samtalet fördes av mrs Weller och den ärevördige mr Stiggins, och de ämnen, som i synnerhet avhandlades, voro herdens dygder, hans hjords värdighet och alla andras brott och missgärningar — en underhållning, vilken den äldre mr Weller stundom avbröt genom halvhöga anspelningar på en herre vid namn Springer med andra löpande anmärkningar av samma slag.

Omsider tog mr Stiggins, med åtskilliga otvivelaktiga tecken till att ha förtärt så mycket romtoddy, som han gärna kunde smälta, sin hatt och sade farväl, och Sam blev strax visad till sin säng av sin far. Den hedervärde gamle gentlemannen tryckte varmt hans hand och tycktes vilja ställa några anmärkningar till sin son; men då mrs Weller när-