Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/249

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


förvandlar ert ansikte till en portklapp, när det är så mycket att göra? Var har ni pengarna?»

»I packrummet, Sammy, i packrummet», svarade mr Weller och ordnade åter sina anletsdrag. »Håll i min hatt, Sammy.»

Sedan mr Weller befriat sig från detta hinder, gjorde han ett plötsligt kast med kroppen åt ena sidan och fick genom en behändig vridning sin högra hand ned i en mycket rymlig ficka, ur vilken han med mycket stånkande och pustande tog upp en plånbok i stor oktav och sammanhållen av en väldig läderrem. Ur denna plånbok upptog han ett par pisksnärtar, tre eller fyra spännen, en liten påse till sädesprov och slutligen en liten bunt mycket smutsiga banknoter, bland vilka han utvalde det begärda beloppet och räckte det åt Sam.

»Och nu, Sammy», sade den gamle herrn, då pisksnärtarna, spännena och påsen åter hade blivit inpackade och plånboken åter gömd på botten av bemälda ficka, »nu, Sammy, känner jag en gentleman här, som kan hjälpa oss med affär'n, och det i rappet, en medlem av lagen, Sammy, som har mera förstånd i sitt lillfinger, än mången annan i hela huvudknoppen — en vän till lordkanslern, Sammy, vilken vi bara behöva säga vad vi vilja, för att han kan få dig häktad på livstid.»

»Åh nej, inte något tocke», sade Sam.

»Inte vad för slag?» frågade mr Weller.

»Inte några knep och konster mot konstuschon», svarade Sam. »Den där hab-as-korpen är näst perpetemobiliumen en av de mest välsignade saker, som nå'nsin blivit skapade. Det har jag ofta läst i tidningarna.»

»Nå, men vad har det att göra med den här saken?» frågade mr Weller.

»Ingenting annat», sade Sam, »än att jag tänker begagna den där uppfinningen för att komma dit in. Inte något tissel och tassel med lordkanslern; det vill jag inte veta av. Det kunde kanske inte vara så alldeles säkert i fråga om utflykten ur burn.»

Mr Weller gav efter för sin sons känslor i denna punkt och sökte genast upp den lärde Salomon Pell, vilken han underrättade om sin önskan, att han oförtövat skulle utfärda en arresteringsorder för en summa av tjugufem pund sterling jämte rättegångskostnader, allt att genast verkställas på en viss Samuel Wellers person, och att de därav föranledda utgifterna skulle i förskott betalas till Salomon Pell.

Denne lärde herre var vid ett förträffligt lynne; ty den förut omnämnde, i förlägenhet stadde hästleverantören hade genast förklarats fri från häktningsanspråk i och för den skuld han iråkat. Han gillade fullkomligt Sams tillgivenhet för sin herre, vilken, efter vad han förklarade, livligt erinrade honom om hans egen tillgivenhet för hans vän kanslern, och förde genast den äldre mr Weller ned till Temple, för att där beediga sin fordran, för vilken pojken med tillhjälp av påsen redan hade uppsatt stämningen.

Under tiden blev Sam, sedan han formligen blivit presenterad för den frikände gentlemannen och dennes vänner såsom en ättling av mr Weller, behandlad med synnerlig uppmärksamhet och uppmanad att undfägna sig med dem dagen till ära — en uppmaning, som han för ingen del var sen att efterkomma.

Där infunno sig om en stund mr Weller och mr Pell.

»Allt klart, Sammy!» sade mr Weller.

»Rättstjänaren är här klockan fyra», sade mr Pell. »Ni rymmer väl inte bort under tiden, vasa? Ha, ha, ha!»

»Kanske att min grymma far ger med sig till dess», svarade Sam med ett brett grin.

»Nej, det gör jag inte», sade den äldre mr Weller.

»Åh, gör det!» sade Sam.

»Nej, inte på några villkor», svarade den obeveklige fordringsägaren.

»Jag ska ge er växlar på beloppet med sex pence ränta i månaden», sade Sam.

»Nej, jag tar inte emot dem», svarade mr Weller.

»Ha, ha, ha! Bra, mycket bra!» sade mr Salomon Pell, som höll på att sätta upp sin lilla räkning. Sannerligen en högst lustig händelse. Benjamin, skriv av det här», och mr Pell log åter, i det han fäste mr Wellers uppmärksamhet på beloppet.

»Jag tackar så mycket, jag tackar så mycket», sade den lagkunnige gentlemannen, då han fick en av de smutsiga banknoter, som mr Weller hade i plånboken. »Tre pund, tio shillings och ett pund, tio shillings göra mig fem pund. Tackar så mycket, mr Weller. Er son är en förträfflig ung man, en högst förträfflig ung man. Det är verkligen ett mycket vackert drag i en ung mans karaktär», tillade mr Pell med ett glatt leende, i det han knäppte till om penningarna.