Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


ren blixtra i solskenet: kolonn efter kolonn marscherar ut på slätten. Trupperna göra halt och bilda slutna led: kommandoord flyga längs hela linjen; ett högt vapenbrak höres; man skyldrar, och generalen, uppvaktad av överste Bulder och åtskilliga officerare, tumlar sin häst framför fronten. Hela regementsmusiken stämmer upp; hästarna resa sig på två ben, stryka baklänges och viska med svansarna i alla riktningar; hundarna skälla, packet skriker, trupperna göra axel gevär, och vart man ser, så långt människoögat kan räcka, märker man intet annat än en lång linje av röda rockar och vita byxor, alla stilla och orörliga.

»Kan väl någonting vara vackrare eller mera behagligt?» frågade mr Pickwick mr Winkle.

»Omöjligt!» svarade denne gentleman, som under hela den sist förflutna kvarten haft en kort, satt herre på vardera av sina fötter.

»Det är onekligen en ädel och lysande anblick», sade Snodgrass, i vars bröst en gnista av poesi plötsligt glimmade upp, »att sålunda se sitt lands tappre försvarare i en glänsande linje uppställda framför dess fredliga medborgare; med anleten strålande — icke av krigets grymhet, utan av den civiliserade människans godhet och vänlighet; med ögon blixtrande — icke av hämndens och rovlystnadens hemska eld utan av humanitetens och förståndets lugna och milda låga.»

»Vi ha en förträfflig plats här!» sade mr Pickwick, i det han såg sig omkring.

Människomassan hade nämligen så småningom skingrat sig från deras omedelbara grannskap, och de voro nu nästan alldeles allena.

»Vad hålla de på med nu?» frågade mr Pickwick, i det han satte sina glasögon till rätta.

»Jag — jag — skulle nästan tro», sade mr Winkle, i det han skiftade färg, »att de ämna börja skjuta.»

»Åh prat!» sade mr Pickwick häftigt.

»Jag — jag — tror verkligen att de ämna göra det», instämde mr Snodgrass med en viss oro.

»Omöjligt!» svarade mr Pickwick.

Han hade dock knappast yttrat detta ord, förrän hela halva dussinet regementen lade an med sina gevär, liksom om de alla samtliga haft blott ett enda mål, och detta mål hade varit våra Pickwickar, samt avfyrade den förfärligaste och mest fruktansvärda salva, som någonsin skakat jorden i dess medelpunkt eller en äldre herre ur hans.

Det var i detta kinkiga läge, på en gång utsatt för en retsam eld av lösa patroner och oroad av åtskilliga rörelser av trupperna, av vilka en ny kår hade börjat ställa upp sig på den motsatta sidan, som mr Pickwick ådagalade denna fullkomliga köld och sjålvbehärskning, vilka äro en stor själs ovillkorliga följeslagare. Han fattade Winkle vid armen, och, ställande sig mellan denne herre och mr Snodgrass, bad han dem på det ivrigaste att de måtte besinna, att man, med undantag av möjligheten att bli döv av bullret, icke hade någon egentlig och omedelbar fara att frukta av detta skjutande. »Men — men antag att någon av dem av misstag kunde ha tagit skarpa patroner!» invände mr Winkle, helt blek vid det antagande han själv framkallat. »Jag hörde alldeles nyss någonting vina i luften — det var någonting så skarpt och alldeles tätt invid mitt öra.»

»Det vore kanske bäst, om vi kastade oss framstupa, eller hur?» frågade mr Snodgrass.

»Nej, nej, det är slut nu!» sade mr Pickwick.

Låt också vara, att hans läpp darrade och hans kind bleknade, så gick dock intet enda uttryck av fruktan eller oro över denne odödlige mans läppar.

Mr Pickwick hade rätt: skjutandet upphörde; men han fick likväl knappast tid att lyckönska sig över riktigheten i sin utsago, förrän en häftig rörelse blev synlig bland trupperna. Ett hest komandoord flög längs efter linjen, och innan någon av sällskapet kunde bilda sig någon föreställning om meningen med denna nya manöver, började samtliga regementena med påskruvade bajonetter i stormmarsch rusa fram mot samma plats som mr Pickwick och hans vänner hade intagit.

Människan är i alla händelser icke mer än en dödlig, och det gives en gräns, varöver ett mänskligt mod icke kan sträcka sig. Mr Pickwick stirrade ett ögonblick genom sina glasögon på den anstormande massan, och vände därpå helt beskedligt ryggen till och (vi vilja icke säga flydde, först och främst därför, att det är ett fult och opassande ord, och för det andra, emedan mr Pickwicks gestalt icke var särdeles ägnad för ett sådant slags återtåg) travade i väg med en så hastig fart, som hans ben ville föra honom; ja, så hastigt, att han icke förrän det var för sent märkte det löjliga i sin ställning i hela dess vid.

De motsatta trupperna, vilkas uppställning några ögonblick förut hade väckt mr Pickwicks uppmärksamhet, voro