»Sir», sade mrs Bardell.
»Er lilla gosse har varit bra länge borta.»
»Ja, det är ett gott stycke väg till Southwark, sir», invände mrs Bardell.
»Ja, det är sant», sade mr Pickwick, »så är det verkligen.»
Mr Pickwick återföll till sin förra tystnad, och mrs Bardell återtog sin damning.
»Mrs Bardell», sade mr Pickwick efter några minuters förlopp.
»Sir», sade mrs Bardell ånyo.
»Tror ni att det är mycket dyrare att underhålla två personer än en?»
»Åh kors, mr Pickwick!» sade mrs Bardell och rodnade ända upp till remsan på sin mössa, då hon tyckte sig se ett slags äktenskaplig blinkning i sin hyresgästs ogon. »Å, kors, mr Pickwick, vilken besynnerlig fråga!»
»Ja, men vad säger ni?» frågade mr Pickwick.
»Det beror på —», sade mrs Bardell och förde dammborsten helt nära mr Pickwicks armbåge, som var stödd mot bordet; »det beror till en god del på personerna, förstår ni, mr Pickwick; och om det är en sparsam person som förstår att ta vara på smulorna, sir.»
»Ja, det är ganska sant», sade mr Pickwick; »men den person jag har i siktet (här såg han skarpt på mrs Bardell) har, efter vad jag tror, just dessa egenskaper samt dessutom en icke ringa världskännedom och en god del klokhet och skarpsinne, mrs Bardell, som torde kunna bli mig till ganska stor nytta.»
»Å, kors, mr Pickwick!» sade mrs Bardell, i det rodnaden åter steg upp till hennes mössremsa.
»Ja, jag tror det verkligen», sade mr Pickwick, som blev helt energisk, såsom hans vana var, då han talade om något ämne som intresserade honom. »Det tror jag verkligen, och för att säga er sanningen, mrs Bardell, så har jag redan fattat mitt beslut.»
»Å, kors i Herrnas namn, Sir!» utbrast mrs Bardell.
»Ni torde kanske tycka att det är besynnerligt», sade den vänlige mr Pickwick med en godlynt blick på värdinnan, »att jag icke frågat er till råds i detta ämne och aldrig ens omnämnt det förr än jag skickade er lilla gosse i dag på morgonen — vasa?»
Mrs Bardell kunde endast svara med en blick. Hon hade länge dyrkat mr Pickwick på avstånd; men nu såg hon sig plötsligt upplyftad till en höjd; dit hennes vildaste och mest utsvävande förhoppningar aldrig hade vågat syfta. Mr Pickwick ämnade fria — hade tydligen bestämt sig därför på förhand — hade skickat hennes lilla gosse till Southwark för att få honom ur vägen — huru omtänksamt — huru taktfullt!
»Nå!» sade mr Pickwick, »vad tänker ni om saken?»
»Åh, mr Pickwick», sade mrs Bardell, darrande av rörelse, ni är alltför god, sir!»
»Det kommer att bespara er åtskilligt besvär, inte sant?» sade mr Pickwick.
»Åh, jag har aldrig frågat efter besväret, sir», svarade mrs Bardell, och naturligtvis skulle jag göra mig mera besvär med att behaga er då än någonsin förr; men det är bra snällt av er, mr Pickwick, att hysa så mycken omtanke för min ensamhet.»
»Ja visst ja», sade mr Pickwick; »det hade jag sannerligen inte kommit att tänka på. Då jag är i staden, skall ni alltid ha någon som sitter hos er. Det är nog sant det.»
»Jag är säker om att jag kommer att bli bra lycklig», sade mrs Bardell.
»Och er lilla gosse —», sade mr Pickwick.
»Gud signe honom!» inföll mrs Bardell med en moderlig suck.
»Även han kommer att få ett sällskap», återtog mr Pickwick, »en glad och trevlig lekkamrat, som säkert kommer att lära honom flera muntra puts på en vecka än han annars skulle lära sig på ett helt år.»
Och mr Pickwick log milt.
»Ack, ni älskade —», sade mrs Bardell.
Mr Pickwick studsade.
»Ack, ni älskade, goda, glada själ!» sade mrs Bardell, reste sig utan vidare omständigheter upp från sin stol och slog sina armar kring mr Pickwicks hals, med en katarakt av tårar och en chorus av snyftningar.
»Åh, Gud bevars!» utbrast den förbluffade mr Pickwick. — »Mrs Bardell, min goda kvinna! — bevars, vilken situation! — jag ber er betänka! — för all del, mrs Bardell — om någon skulle komma —»
»Åh, låt dem komma!» ropade mr Bardell i vild yra. »Jag skall aldrig lämna er — goda, dyra, älskade själ!» och med dessa ord tryckte hon sig ännu hårdare intill honom.
»Åh, Gud tröste mig!» sade mr Pickwick och kämpade manligen. »Jag hör någon komma uppför trapporna. För all del, tag då ert förnuft till fånga!»
