Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/75

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


den. Men nej; jag vet att ni inte ska tro den», sade mannen med det klipska ögat, vilket han nu gav ett ännu klipskare uttryck än förut.

»Om ni säger att den är sann, så tror jag den naturligtvis», sade mr Tupman.

»Nåväl då, under denna förutsättning ska jag berätta den», svarade den resande. »Har ni någonsin hört talat om det stora handelshuset Bilson & Slum? Men det kan då göra detsamma om ni gjort det eller inte, eftersom det för länge sedan dragit sig från affärerna. Det är åttio år sedan som det där äventyret träffade en resande för detta hus; men han var en mycket god vän till min onkel, och min onkel har berättat historien för mig. Den har ett underligt namn; men han plågade kalla den

Handelsresandens berättelse.

och plägade berätta den på ungefär följande sätt:

»En vinterafton vid pass klockan fem, just som det började att skymma, kunde en man i en gigg ha setts driva sin trötta häst fram åt den väg, som för över Marlborough Downs åt Bristol till. Jag säger att han kunde ha setts, och jag tvivlar inte heller på att han skulle ha blivit sedd, om någon annan än en blind man händelsevis hade kommit den vägen; men vädret var så ruskigt och kvällen så kall och våt, att det enda, som var ute, var vattnet, och så skvaltade den resande ensam och dyster nog framåt längs mitten av vägen. Om någon av den tidens handelsresande hade fått sikte på det lilla halsbrytande åkdonet med dess lerfärgade korg och röda hjul samt på det vresiga och ondsinta fuxstoet, som gnodde framåt allt vad tygen höllo och såg ut att vara fallen efter en slaktares häst och en eländig postkrake, skulle han genast ha vetat att denne resande icke kunde vara någon annan än Tom Smart, för det stora huset Bilson & Slum, Cateaton-Street, City. Som det emellertid inte fanns någon handelsresande närvarande som åskådare, var det heller ingen som visste någonting om saken, och sålunda drogo Tom Smart och den lerfärgade giggen med de röda hjulen och det snabbfotade, ondsinta fuxstoet framåt tillsammans, bevarande hemligheten sig emellan och utan att någon blev det ringaste klokare för det.

»Även i denna dystra värld gives det många trevligare ställen än Marlborough Downs, när det blåser hårt, och om man därtill lägger en ruskig vinterafton, ett smutsigt och slaskigt väglag och ett tätt, genomträngande regn och för ett försöks skull prövar verkan därav på sin egen person, skall man säkert erkänna den fulla riktigheten i denna anmärkning.

»Med slokande öron och då och då skakande på huvudet, liksom för att giva tillkänna sitt misshag med detta högst oartiga beteende av elementerna, plaskade fuxstoet framåt genom gyttja och vatten, men sköt likväl en ganska god fart, till dess en vindstöt, som var ännu mera ursinnig än någon av dem som hittills hade anfallit dem, plötsligt bragte det att stanna och sätta sina fyra fötter hårt mot marken för att icke bli blåst över ända.

»“Fördöme mina hängslen och polisonger!” säger Tom Smart (Tom hade stundom en ful osed att svära). “Fördöme mina hängslen och polisonger”, säger Tom, “är inte det här riktigt trevligt!” och stoet gnäggade, som om hon varit av alldeles samma tanke.

»“Se så, raska upp dig, gumman min!” sade Tom och klappade fuxstoet i nacken med ändan av sin piska. “Det är inte värt att vilja tränga sig fram i ett sådant här väder; vid första något så när hyggliga hus, vi komma till, skola vi hålla, och ju raskare du därför travar, ju fortare går det. Så där ja, gumman! — Så ja, så ja!”

»Vare sig att fuxstoet kände tillräckligt till tonerna i Toms röst för att förstå hans mening, eller om hon fann det kallare att stå stilla än röra på sig, det är något som jag naturligtvis inte kan säga. Men vad jag kan säga är, att Tom inte väl hade talat till punkt, förrän hon spetsade öronen och travade å väg med en fart, som kom den lerfärgade giggen att skramla så, att man kunde ha trott, att varenda en av dess röda hjulekrar skulle flyga ut på gräsmattan på Marlborough Downs; och själva Tom, så skicklig kusk han än var, var inte i stånd att hejda henne förrän hon av egen fri vilja stannade utanför ett värdshus på högra sidan av landsvägen, några hundra alnar från slutet av Marlborough Dawns.

»Inom mindre än fem minuter därefter var Tom förskansad i rummet mitt emot skänkrummet framför en riktig, verklig, sprakande brasa, bestående av nära en skäppa stenkol samt tillräckligt många trädgrenar att man av dem kunnat göra ett halvt dussin hyggliga stickelbärsbuskar, och som voro staplade upp i halva skorstenen, där de sprakade och knastrade med ett ljud, som i och för sig skulle kunnat värma varje rimlig människa. Detta var