Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/83

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Sir», sade mr Tupman, vars anlete övergöts av ett pionrött skimmer, »detta är en förolämpning!»

»Sir», svarade mr Pickwick i samma ton, »det är inte en hälften så stor förolämpning mot er, som ert uppträdande i grön sammetsjacka, med ett par tvåtumslånga skört, i min närvaro skulle vara mot mig!»

»Sir», sade mr Tupman, »ni är en narr!»

»Sir», sade mr Pickwick, »en narr kan ni vara själv.»

Mr Tupman gick ett par steg närmare och stirrade på mr Pickwick. Mr Pickwick besvarade detta stirrande, som sammanträngdes i en brännpunkt med tillhjälp av hans glasögon, och hela hans hållning andades ett djärvt trots. Mr Snodgrass och mr Winkle sågo på, förstenade över att se ett sådant uppträde mellan två sådana män.

»Sir», sade mr Tupman efter ett kort uppehåll, talande med en djup, dämpad röst, »ni har kallat mig gammal.»

»Ja, det har jag», sade mr Pickwick.

»Och tjock.»

»Jag upprepar det.»

»Och en narr.»

»Ja, det är ni.»

En förfärlig paus inträdde.

»Min tillgivenhet för er person, sir», sade mr Tupman, i det han talade med en av rörelse skälvande stämma och under tiden vek upp sina manschetter, »är stor — mycket stor; — men på denna person måste jag nu taga en summarisk hämnd!»

»Ja, kom hit bara!» svarade mr Pickwick. Och sporrad av dialogens upphetsande natur, satte sig den hjältemodige mannen verkligen i en paralytisk attityd, som av de två åskådarna tillitsfullt antogs skola betyda en försvarsställning.

»Huru!» utropade mr Snodgrass, plötsligt återfående sitt målföre, vilket den djupaste förvåning hittills hade berövat honom, och kastande sig emellan dem båda med överhängande fara för att erhålla en stöt vid tinningen av dem båda. »Huru, mr Pickwick! medan världens blickar vila på er! Mr Tupman, ni, som tillika med oss alla lånar glans av hans odödliga namn! — Ni borde blygas, min herre — ni borde blygas!»

De ovanliga fåror, som en ögonblicklig häftighet hade dragit uti mr Pickwicks klara, öppna panna, smälte efter hand bort, medan hans unge vän talade, likt spåren av en blyertspenna under den mildrande inverkan av ett stycke kautschuk. Innan mr Snodgrass ännu hade talat ut, hade hans ansikte åter antagit sitt vanliga välvilliga uttryck.

»Jag har varit häftig», sade mr Pickwick, »alltför häftig. Tupman, er hand!»

Den mörka skuggan vek från mr Tupmans ansikte, i det han varmt fattade sin väns hand.

»Även jag har varit alltför häftig», sade han.

»Nej, nej», inföll mr Pickwick, »felet är mitt. Ni kommer väl att bära den gröna sammetsjackan, Tupman?»

»Nej, visst inte», svarade mr Tupman.

»Gör det för att göra mig till viljes», återtog mr Pickwick.

»Nåja, i sådant fall skall jag göra det», lovade mr Tupman.

Det blev följaktligen avgjort, att mr Tupman, mr Winkle och mr Snodgrass skulle allesammans begagna kostymer. På detta sätt förleddes mr Pickwick av sin varma godhjärtenhet att samtycka till ett steg, för vilket hans mognare omdöme skulle ryggat tillbaka, och ett mera slående exempel på hans älskvärda karaktär skulle knappast kunnat uttänkas, även om de på dessa blad upptecknade händelserna helt och hållet hade varit uppdiktade.

I Stadsvapnet hyrdes en vagn till Pickwickarnes bekvämlighet, och från samma upplagsort beställdes en droska, som skulle befordra herr och fru Pott till mrs Leo Hunters park.

Morgonen kom; det var en behaglig syn att skåda mr Tupman i fullständig rövardräkt, med en mycket trång jacka, som satt lik en nåldyna över hans rygg och axlar, medan övre delen av hans ben voro inklämda i tätt åtsittande benkläder av sammet, och den nedre delen av dem svept i sammanslingrade band, för vilka alla rövare hava en synnerlig förkärlek. Det var angenämt att skåda hans öppna, ärliga, väl mustascherade och korkade ansikte sticka fram ur en öppen skjortkrage, och att skåda den med band av allehanda färger prydda sockertoppshatten, vilken han var tvungen att hålla på sina knän, eftersom intet hittills känt åkdon med tak över skulle ha tillåtit någon människa att bära den mellan sitt huvud och taket. Lika trevlig och angenäm var åsynen av mr Snodgrass i blå vidbyxor av siden och dito kappa, vita silkesstrumpor och skor samt grekisk hjälm, vilket alla veta (och om de icke veta det, så visste mr Salomon Lucas det åtminstone) hava varit den regelbundna, autentiska och dagliga kostymen för trubadu-